Keb

Ända sedan jag bestämde mig för att bestiga Kilimanjaro, och fick kommentaren du kanske borde bestiga Keb först, så har Sveriges högsta berg varit i mina tankar. Visst borde jag bestiga den. Men med vem? Och varför? Kan ju inte bestiga ett berg bara för att några tycker det. Kilimanjaro gick bra, men Kebnekaise är något helt annat där det ombytliga vädret kan vara en avgörande faktor att nå toppen och få se utsikten därifrån.   

När vi var ett gäng tjejer som firade att vi just gjort Tjejvasan tillsammans i slutet av februari så visste jag svaret på frågorna. Efter ett par glas slängde jag ut frågan. Marianne svarade snabbt ja. Malin och Lenita var inte heller sena. Flera tyckte det var en toppenidé men några saker kom emellan som det kan göra. Som den mest erfarna av oss blev jag utsedd till expeditionsledare. Jag nämnde idén för Terese och hon svarade ja och bokade rum på fjällstationen så att vi var igång. Skönt att få dela de praktiska besluten med någon. Även om jag är en van obetald reseledare så är det lite mer pyssel med att åka till fjälls. Vilka prylar beshövs inkl obligatoriskt utrustning för fjällen? Har alla rätt utrustning för dem? Har alla bra mat och energi med sig? Och har alla tränat tillräckligt mentalt och fysiskt för uppgiften? Att nå toppen är bara halva vägen. 

Med en höjdrädd person i sällskapet så var östra leden inget alternativ. Skulle västra leden ändå vara för jobbig? Hur reagerar personen om det blir för mycket? Skulle vädret vara med oss? Veckan innan hade det varit så varmt och soligt att många fått problem med att hålla rätt vätskebalans. Prognoserna såg inte jättebra ut för oss, dis och regn. 

Vi kom från olika delar av landet och hade olika färdsätt till Kiruna kunde redan börjat på bättre sätt. På flygbussen till Arland får Terese ett sms att flighten är inställd så började resan inte på bästa sätt. Nästa flight imorgon. Hjärnan och telefonen går varm. Nästan framme kommer ett nytt sms tekniskt fel har gjort att ett felaktigt sms gått ut. Men nu är flighten försenad. En resenär i gänget sitter på ett försenat tåg. Vi checkar in ryggsäckarna via specialbagage. Vandringsstavarna får vi ta som handbagage. Väl uppe i Kiruna så är det åskväder och då vill de inte landa.  Vi hamnar i cirkulation. Bussen till Nikkaloukta väntar inte. Så när vi till slut landar får vi ta taxi i sju mil. Ovanligt långt för oss från södra Sverige. Vi kollar helikopterpriset då linjetrafiken kan vara slut och för sent att vandra. Vi hinner dock i tid för linjepris och träffar på vår femte deltagare. Den ca 22 km långa sträckan tog 6 min. Vi får en fräsch stuga. Och packar om inför toppbestigningen. De lovar dis men inget regn.

En tidig morgon. Solen skiner. Jag vill att vi ska komma iväg. En lång dag väntar, då vi räknat med att det kommer att ta oss 14 timmar att gå de 20 kilometrarna och ta 1800 höjdmeter. Vi går enligt leden. Men den lyckas avvika utan att vi noterade det. Så efter ett tag är det dags att ta fram kartan. Vi har gått parallellt med leden. Så några höjdmeter senare är vi på rätt spår. Vi möter kanadensare, engelsmän och några svenskar. En trevlig scoutkår från Stockholm är också där. De har delat upp sig i två grupper de som ska bestiga Keb och de som valt en annan topp. 

Sista vattnet fyller vi på vid 4,5 km. En för mig jobbig stigning senare gör  vi en check av vädret. Nu säger det regn vid 14-tiden. Jag manar på gruppen. Vill nå fram innan molnen drar in. Här någonstans får vi ta ett av de två jobbigaste beslut man får ta på ett fjäll, att alla inte följer med till toppen. Men att lämna någon ensam är inte ett alternativ för mig. Så en följer med scouterna till den andra toppen. Det visar sig vara ett roligt äventyr. Det andra jobbiga beslutet man kan behöva ta är att vända om och ta toppen en annan gång.

Vi andra tar oss över Vierranvarri 1700 meter över havet och sedan ner till Kaffedalen 1500 möh. Här tar många en fika inför att gå till toppstugan 1900 möh som är nästa delmål. Väl där fixar vi lunch. Höjdmetermässigt är det då ca 200 höjdmeter kvar. Av vandrare vi möter får vi höra att det vandringsmässigt är ca 40 min kvar. Till slut ser vi toppen. Den skiner i solen. Många väljer att ta med stegjärn men STF personalen på fjällstationen sa att jag kunde lämna mina kvar (de behövs stora delarna av året). Jag är först upp av gruppen på 2099 möh. Tar ett par bilder, gratulerar andra vandrare som vi träffat på för deras bedrift. Den höjdrädde når toppen, vi tar en bild och sedan hjälper jag henne ner. Det är flera vandrare som tycker toppen är rätt otäck. 

Vi tar en fika och molnen kommer, sikten försvinner och snart kommer regndropparna. Vi vandrar sakta nedför. Det är minst 7 timmar kvar på berget. Vi tar flera pauser. Vattnet i bäckarna som vi får vada i forsar lite mer nu än på vägen upp. Jag börjar slappna av och tröttheten kommer men vi har ett antal timmar kvar. Vi ser att det ösregnar vid stationen men vi klarar oss från det värsta. 14 timmar och 20 min efter att vi lämnat stationen når vi vår stuga. Lenita ser pigg och lagar mat. En kall öl senare är vi rätt nöjda. Flera vandrare idag har inte nått toppen. Fler har fått göra flera toppförsök. Men vi klarade det tillsammans på vårt första försök. 

Jag är så stolt över vännen som lyckades vinna över sin höjdrädsla och bestiga Sveriges högsta topp. Jag är otroligt glad att vi fem gjorde denna resa. Tack. Hoppas vi kommer iväg på fler resor.

Löparresa

Har aldrig varit på ett träningsläger. Men det verkar populärt med träningsresor. Behövde en del träningen så varför inte testa? Bra vetskap om jag får för mig att göra flera träningsrelaterade resor. Det blev till slut Sylarna med Team Nordin Trail. Vanliga frågor som dyker upp är Kommer kroppen att hålla? Kommer jag att kunna hålla samma takt som de andra? Hur långt ska man  springa? Hur mycket eller lite packning ska man ta med? Fick börja med att införskaffa en löparryggsäck. En hel djungel finns med  det kräver nog ett eget inlägg.

Det visar sig att en annan västeråsare ska med. Vi tar följe upp. Resan går smidigt och vi får en fin bild av Östersund. Tar tåget tilla Duved. Hann precis få fram biljetter  på mobilen innan täckningen försvann. En av ledarna är snäll nog och hämtar upp oss. 

En genomgång av helgen och minskning av packningen. Runt 4 kg får jag med mig för en långweekend.

Första dagen är måttliga 16 km till Sylarnas fjällstation. Jag provkör ryggan för första gången. Inget att rekommendera med  fungerade för mig turligt nog. Vi tog det lugnt och åt en frystorkad lunch mitt på turen. Bad i fjällbacka svalkade skönt väl framme på stationen.

Dagen efter är det Helags topp som är målet för de flesta. Jag tar det lugnt och inser att de 52,2 km någon helg tidigare sitter i benen. Det blir våffelturen. 40 km tor för en trevlig men  lång dag på fjället. Härlig middag på stationen, samtal och kortspel. 

En topptur till stor Sylen stod på schemat men väderprognosen såg inte lovande ut. Blev Vaktklumpen istället och bra teknikträning. Att springa Trail är helt annorlunda jämfört med asfalt.

Sista dagen var det åter transport till Storulvån och biltur tillbaka till Västerås. Totalt blev det 80 km för min del, för andra över 100km. Så rätt skönt att kunna ta i olika tempo och distanser. 

Totalt sätt en mycket trevlig helg med ett härligt gäng löpare och ledare från hela Sverige, och tom från England. Kroppen höll. Vädret var för det mesta bra trots några skurar. De få gånger mobiltäckning fanns var det inga trevliga nyheter som skickades ut, lika gott att slippa höra allt. 

Kan definitivt åka på flera. Använde inte allt i ryggsäcken, så lättar packning går men en de saker är obligatoriska när man är i fjällen.

Silverleden på 1 dag

Så här en vecka och en dag efter så är det dags att sätta ord på min senaste tävling. Men först en kort bakgrund.

Har ju tänkt en helt del på det här med traillöpning och ultramaraton. Så trots två asfaltsmaror inplanerade under året så är det dags att testa trail och ultradistanser. Sagt och gjort så råkar jag bli ledare för Team Nordic Trail. Varför ta den lätta vägen? Hitintills har den uppgiften gått bra och är grymt kul.

Gjorde mitt första försök på ultra på munkastigen. Fick bryta, huvudet och benen var inte med mig efter Paris.

Så spanade in nästa alternativ. Fann Silverleden. Trodde det vara nära och bra men visar sig ligga i Hällefors utanför Grythyttan. Verkade vara ett bra ultra för nybörjare då loppet är etappindelad från 7,1 km till 64 km. Där man kan gå i mål vid varje vätskestation som finns var 7-10:e kilometer och då få skjuts tillbaka till start/mål-området. Otrolig service och trevliga funktionärer. Mat och dryck på vätskestationerna och möjlighet till drop-bag vid valfri vätskestation. 

En annan miss var det där med höjdmetrar, veckan innan insåg jag att loppet har 1400höjdmeter. Jag som aldrig deltagit i ett lopp där denna term är med. Nåväl det var sista chansen innan årets ultra. Bra träning och testa vad som funkar för mig i form av matintag, utrustning och att vara ute så pass länge. Äter knappt något under ett vanligt maraton. Målet för dagen är att springa längre än 15 km (det längsta jag sprungit trail tidigare), klara marathon, klara en ultradistans och om allt känns ok så klart komma i mål. 

Så med uppstigning 4.30 for vi till Hällefors. I omklädningsrummet blev det diskussion om klädval. Det skulle regna. Blev långärmad tröja, tights, keps, kompression för vader (ger skydd för benen) och Salomon S-lab wings. Med ömmande hälsenor så ger de bra balans mellan grepp och svikt. (Jmf s-lab sense ultra). Starten går kl 8.00 och jag tar det lugnt. Regnet kommer in. Ganska så snart är jag själv på stigen och förblir det nästa hela loppet även om jag träffar på några vid vätskestationerna. Kan någon gång ana några längre fram. För att döva ensamheten blev det musik i öronen. 

Foto: Maria Frisk. Kostar tydligen på mig ett leende under förberedelserna.

Får höra vid en vätskestation att några blivit bitna av jordgetingar. Glad över att jag undgått detta springer jag vidare. 

Det känns bra i 20 km, sedan kom en massa backar, som tar lång tid att återhämta sig ifrån. Men det är bara att gneta vidare. Vid maraton är jag glad att jag kommit så långt. Har drop-bag vid vätskestation 5.

Kommer dit och har då gått om/blivit omsprungen ett antal gånger av två killar. Vi kämpar vidare. De springer snabbare men tar pauser. Jag försöker ta korta pauser vid vätskestationerna och sedan vara i konstant rörelse. 

Foto: Maria Frisk.
Vid station 6 är jag nära att ge upp men killarna och funktionärer övertalar mig att ta en etapp till. Det går tungt. Klockan dör och därmed har jag ingen koll på hur långt det kan vara till nästa station. Telefonen tycks ha dött. Känns som jag är sist. Vid station 7 känns det motigt. Resesällskapet väntar. Ska jag låta dem vänta 2-3 timmar till? Hur ska jag må nästa vecka när det är Almedalen? Är det sunt att pusha när hälsenorna innan loppet gör ont vid beröring? Nej. Jag väljer att bryta. Träffar på Anneli som bröt tillsammans med mig på Munkastigen, hon ser målinriktad ut och drar vidare. Så även ena av killarna. Den andra går i mål med mig.

Har fått frågor om vad jag åt. Tog en vitargo energibar, clif block och åt en snickers. Vid vätskestationerna tog jag saltgurka, sportdryck och på ett ställe varmkorv. I ryggan hade jag bla vatten, en regnjacka, och tejp. Magen kändes ovanligt bra. Regnet störde mig inte och regnjackan behövde jag aldrig.

Får skjuts in och känner mig ändå nöjd med dagen. Känslan att jag kunnat komma i mål, klarat flera av mina delmål, men inte riskera något inför huvudmålet detta år. Känns allt bra nästa år så kommer jag tillbaka. Väl hemma ser jag att  av över 50 startande damer gick jag i mitt mål som 16:e dam (14 damer tog hela leden och en klev i mål etappen efter mig). Blev till slut 52,2 km och 1000 höjdmeter för min del. Otroligt glad och stolt över Patrizia vinnare och Kerstin Queen of the hill är från Västerås. 

Tack för bra arrangemang. 

Så här veckan efteråt vet jag att Almedalen hade varit otroligt jobbig om jag sprungit i mål. Att gå över milen per dag, stå och lyssna på föredrag och tal är riktigt jobbigt för slitna knän och fötter. Visbys kullerstenar och backar känns i fötter och lår. Klarade det efter besök hos apotek. Men Almedalen är ett annat kapitel.