Jag brukar springa på Mälarens is och gillar det, speciellt när solen skiner, vindstilla och med lycklig hund. Så när jag för något år sedan såg att det fanns ett maraton på is så blev jag väldigt sugen på att springa Frozen lake marathon. En pandemi kom emellan men i år fick jag med mig två vänner så vi tog bilen E18 västerut till Oslo. Sedan norr över mot Gol och Tisleifjorden.
Träningen inför loppet så blev det några turer på hemmaisen. Ena dagen vatten över tårna, andra 15 m/s i vindbyarna, sol med blankis någon gång och snöfall en annan. Bra träning inför loppet att få känna på olika underlag och väderförhållanden och speciellt att veta hur olika vindförhållanden känns.
På fredagskvällen hade de en fun run lopp i månens sken, några eldstäder, marschaller och vi löpare hade pannlampor. Skönt att få testa isen och greppet med Ice bugs. Fjorden och bergen var vacker. Väder för maratondagen från Yr och i telenfonens app gav olika prognoser, ena helt med kraftig vind och den andra vindstilla. Vi bodde på Gol fjellstue som låg dryga 1,7 km från fjorden uppe på berget så brant ner till fjorden och sedan uppför tillbaka. Kvällen innan hade de sett norrsken men inte under denna kväll.
Vaknade med snöfall, vindbyar på 7 m/s och inte någon nämnvärd sikt. Tog tunn funktionströja, vindväst, tunn vindjacka och vintertights. Mössa, buff, vanliga löparhandskar och ullstrumpor. Blev varm efter någon kilometer och tog av mig buffen. Arrangören plogade banan strax innan start så underlaget var helt ok första varvet. Har aldrig sprungit en bana som varit så slingrad, kan bäst beskrivas som spagetti på en tallrik. Vid tveksamhet sväng höger var instruktionen. Några lyckades springa fel, jag var nära men en fotograf pekade vart jag borde springa. Det kändes helt ok första varvet och jag sprang planenligt. Två hundra meter innan jag kom in för andra varvet startade de som bara skulle springa ett varv (halv maraton), jag kämpade för att komma i fatt och slippa springa i ensamhet. Jag kom i kapp några och kunde byta några ord med en svensk kille men annars hade jag ingen rygga att springa efter. Andra varvet var bana oplogad med snödrivor, vinden och snöfallet gjorde att sikten försvann och det var bara att tugga på.
Mitt på sträckan fanns en funktionär som visade vägen och var supertrevlig och tjoa och tjimmade på alla löpare. Varje löpare träffade på honom tre gånger under ett varv. All credd till honom att stå ensam mitt på isen och hålla humöret upp på sig själv och löparna.
Vätskestationerna var inget lyft, sportdrycken frös till isslush, barsen var hårda men det fanns kanel gifflar som jag tog någon. Var glad att jag lydde arrangörens uppmaning att ta med egen vätska och energi (hade umara bars och tailwind sportdryck) så hoppade snabbt över stationerna.
Vinden gjorde att jag inte orkade hålla tempot hela vägen men lyckades ändå förbättra maraton tiden med 30 minuter jämfört med höstens maraton. Kontinuitet i träningen gör verkligen skillnad.
Allt som allt en lyckad helg och trevligt sällskap.
Anna Hård af Segerstad 