Löpning med ryggsäck

När man springer längre distanser så kan det vara bra att ha med sig lite prylar, kläder, vätska och någon form av energi. Jag har genom åren testat det mesta. Allt från ojusterbara vätskebälten där vätskan kluckar vid varje steg till löparryggsäckar. Det är svårt att hitta en ryggsäck som passar för en som inte är lång och trådsmal. När jag sprang i fjällen förra sommaren så krävdes packning för några dagar och därför en ryggsäck som klarade mer volym.

Böcker om löpning

Idag har jag bloggat i wordpress i två år, konstigt nog tycks jag ha skapat en etikett böcker men inte skrivit något. Men detta tänkte jag göra bot på idag.

Energi under längre distanser

Vid längre distanser behöver man fylla på energi för att orka hela loppet. Man behöver vänja sig under träning för att veta vad som fungerar bäst för kroppen att ta upp och vilka smaker som man gillar. Att äta något okänt, bara ha bars som man trodde var gott men som man inte klarar av att äta under aktivitet för att smaken är outhärdlig eller som kroppen reagerar negativt på är förödande om man vill prestera sitt bästa. Bland det äckligaste jag smakat är hallonlakrits swebar som en kompis råkat köpa som bara växte i munnen och Powerbar cookie dough som jag fick efter ett lopp. Den slängde jag efter första tuggan.

Träningsåret 2016

Mellandagarna är lämpliga för utvärdering av det gångna året för att kunna planera för kommande år. 2016 var året jag bestämde mig för att förverkliga en dröm om att bli löptränare, klara en ultradistans och testa traillöpning. 

TNT till Marocko

Med ett knä som varit svullet till och från sedan sommaren åkte jag till Arlanda. Vid gaten var det inte alltför svårt att lista ut vilka som tillhörde mitt resesällskap, Team Nordic Trail.  Kängor, träningskläder eller löparryggsäck sticker ut på en flight till en annan huvudstad. Vi landade i ett, för mig förvånansvärt, grönt Marrakech. Det hade regnat i dagarna tre. Vi kom fram till hotellet i Imlil i mörker men vinden ven och regnet smattrade periodvis på taket. Lite lätt undran vaknade jag på natten med hur ska detta gå? 

Race report: Chicago marathon

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Jag visste att det skulle göra ont. Jag anade att det skulle kunna bli min sämsta tid. Men lyckas man vinna lotteriet om en startplats är det bara att springa. Chicago maraton är en av de riktigt stora loppen, world abbot series. Trots det så hade jag inte hört då mycket om hur banan är, vad som utmärker den eller känner någon som sprungit den.

Banan går i en loop med avstickare nord, väst och syd med Start och mål i Grant park. Löparen får springa igenom 29 stadsdelar, däribland några turiststråk, old town, chinatown, Pilsen och little Italy. 

Löparresa

Har aldrig varit på ett träningsläger. Men det verkar populärt med träningsresor. Behövde en del träningen så varför inte testa? Bra vetskap om jag får för mig att göra flera träningsrelaterade resor. Det blev till slut Sylarna med Team Nordin Trail. Vanliga frågor som dyker upp är Kommer kroppen att hålla? Kommer jag att kunna hålla samma takt som de andra? Hur långt ska man  springa? Hur mycket eller lite packning ska man ta med? Fick börja med att införskaffa en löparryggsäck. En hel djungel finns med  det kräver nog ett eget inlägg.

Silverleden på 1 dag

Så här en vecka och en dag efter så är det dags att sätta ord på min senaste tävling. Men först en kort bakgrund.

Har ju tänkt en helt del på det här med traillöpning och ultramaraton. Så trots två asfaltsmaror inplanerade under året så är det dags att testa trail och ultradistanser. Sagt och gjort så råkar jag bli ledare för Team Nordic Trail. Varför ta den lätta vägen? Hitintills har den uppgiften gått bra och är grymt kul.

Gjorde mitt första försök på ultra på munkastigen. Fick bryta, huvudet och benen var inte med mig efter Paris.

Så spanade in nästa alternativ. Fann Silverleden. Trodde det vara nära och bra men visar sig ligga i Hällefors utanför Grythyttan. Verkade vara ett bra ultra för nybörjare då loppet är etappindelad från 7,1 km till 64 km. Där man kan gå i mål vid varje vätskestation som finns var 7-10:e kilometer och då få skjuts tillbaka till start/mål-området. Otrolig service och trevliga funktionärer. Mat och dryck på vätskestationerna och möjlighet till drop-bag vid valfri vätskestation. 

En annan miss var det där med höjdmetrar, veckan innan insåg jag att loppet har 1400höjdmeter. Jag som aldrig deltagit i ett lopp där denna term är med. Nåväl det var sista chansen innan årets ultra. Bra träning och testa vad som funkar för mig i form av matintag, utrustning och att vara ute så pass länge. Äter knappt något under ett vanligt maraton. Målet för dagen är att springa längre än 15 km (det längsta jag sprungit trail tidigare), klara marathon, klara en ultradistans och om allt känns ok så klart komma i mål. 

Så med uppstigning 4.30 for vi till Hällefors. I omklädningsrummet blev det diskussion om klädval. Det skulle regna. Blev långärmad tröja, tights, keps, kompression för vader (ger skydd för benen) och Salomon S-lab wings. Med ömmande hälsenor så ger de bra balans mellan grepp och svikt. (Jmf s-lab sense ultra). Starten går kl 8.00 och jag tar det lugnt. Regnet kommer in. Ganska så snart är jag själv på stigen och förblir det nästa hela loppet även om jag träffar på några vid vätskestationerna. Kan någon gång ana några längre fram. För att döva ensamheten blev det musik i öronen. 

Foto: Maria Frisk. Kostar tydligen på mig ett leende under förberedelserna.

Får höra vid en vätskestation att några blivit bitna av jordgetingar. Glad över att jag undgått detta springer jag vidare. 

Det känns bra i 20 km, sedan kom en massa backar, som tar lång tid att återhämta sig ifrån. Men det är bara att gneta vidare. Vid maraton är jag glad att jag kommit så långt. Har drop-bag vid vätskestation 5.

Kommer dit och har då gått om/blivit omsprungen ett antal gånger av två killar. Vi kämpar vidare. De springer snabbare men tar pauser. Jag försöker ta korta pauser vid vätskestationerna och sedan vara i konstant rörelse. 

Foto: Maria Frisk.
Vid station 6 är jag nära att ge upp men killarna och funktionärer övertalar mig att ta en etapp till. Det går tungt. Klockan dör och därmed har jag ingen koll på hur långt det kan vara till nästa station. Telefonen tycks ha dött. Känns som jag är sist. Vid station 7 känns det motigt. Resesällskapet väntar. Ska jag låta dem vänta 2-3 timmar till? Hur ska jag må nästa vecka när det är Almedalen? Är det sunt att pusha när hälsenorna innan loppet gör ont vid beröring? Nej. Jag väljer att bryta. Träffar på Anneli som bröt tillsammans med mig på Munkastigen, hon ser målinriktad ut och drar vidare. Så även ena av killarna. Den andra går i mål med mig.

Har fått frågor om vad jag åt. Tog en vitargo energibar, clif block och åt en snickers. Vid vätskestationerna tog jag saltgurka, sportdryck och på ett ställe varmkorv. I ryggan hade jag bla vatten, en regnjacka, och tejp. Magen kändes ovanligt bra. Regnet störde mig inte och regnjackan behövde jag aldrig.

Får skjuts in och känner mig ändå nöjd med dagen. Känslan att jag kunnat komma i mål, klarat flera av mina delmål, men inte riskera något inför huvudmålet detta år. Känns allt bra nästa år så kommer jag tillbaka. Väl hemma ser jag att  av över 50 startande damer gick jag i mitt mål som 16:e dam (14 damer tog hela leden och en klev i mål etappen efter mig). Blev till slut 52,2 km och 1000 höjdmeter för min del. Otroligt glad och stolt över Patrizia vinnare och Kerstin Queen of the hill är från Västerås. 

Tack för bra arrangemang. 

Så här veckan efteråt vet jag att Almedalen hade varit otroligt jobbig om jag sprungit i mål. Att gå över milen per dag, stå och lyssna på föredrag och tal är riktigt jobbigt för slitna knän och fötter. Visbys kullerstenar och backar känns i fötter och lår. Klarade det efter besök hos apotek. Men Almedalen är ett annat kapitel.

Race report #ParisMaraton

Förra året vann jag på lotto men med London dryga tre veckor senare tackade jag nej. Så i höstas när jag hade tråkigt så anmälde jag mig till årets lotto och vann igen. Därmed blev årets säsongdebut bestämt. Lite tufft med tanke på att det är vinter och snö till mars-april i Sverige. Men men. London gick ju bra. 

Vinterträningen har gått så där när många i min omgivning varit förkylda och jag fått några veckor där träning inte varit lätt att få till. Träningen inför tjejvasan kanske inte heller var optimalt men träning som träning tänkte jag. 

Jag drog till Paris. Det var 10 grader och duggregn. Hämtade upp nummerlappen hos Salon du Running vid port Versaille.  

 Gick runt på stan och undvek folkmassor. Terrordåden haglar tyvärr tätt nu för tiden. Inte helt optimalt med ett maraton…med 47000 anmälda (1/4 är kvinnor). Ca 600 löpare kommer från Sverige. Säkerheten var förhöjd i stan. Och det märktes. Dagen D följde efter god nattsömn om än en dålig mage.

Starten går på Champs Elysee, jag kom in i startfållan ungefär vid LVs huvudbutik. 4.15 var min planerad sluttid. Solen sken och peppande musik ur högtalarna. Och bra kommentatorer.

Det gick konstigt nog inget startskott och än märkligare att högra delen av startfållan släpptes först ( brukar vara där de som vill springa saktare står/springer).  Men detta var att få fri löpning. Och det blev det. Ingen trängsel förrän flera km in. Jag tog det lugnt och efter kanske 5 km dök en pacer upp med min tilltänkta sluttid. Så jag bestämde mig för att hänga på. Det gick rätt bra även om kvinnan höll högre tempo än vad hon borde.

Jag hänge på till ca 15 km. Mitt första delmål. Längst ifrån målet. Då spydde jag. Vilket innebar att jag valde att köra min egen fart. Kändes ändå rätt bra trots värmen. Enligt rykten 23.5C vilket då blir mitt näst varmaste marathon. Men denna gång laddade jag upp med snö. Så inte helt optimalt. Men kan meddela att löparbrännan finns där. 

När det var 15 km kvar sa jag till mig själv bara 15 kvar det här klarar du. Några km till och orken tog slut, värmen tog ut sin rätt. Jag som brukar kunna trycka på de sista 12. Kom i alla fall i mål som 28899 av 41 708. Får efter omständigheterna vara nöjd. En härlig dag i Paris. Arrangörerna hade snällt nog skyltat alla sevärdheter så att vi inte skulle missa dem. Louvren, Eiffeltornet, parken Bois de Vincennes (och borgen), längs Seine, förbi Notre Dame, Eiffeltornet, en tur i Bois de Boulogne för målgång vid Triumfbågen. Där för övrigt mitt hotell låg. En snabb dusch innan avfärd till flygplatsen.  

 Kan tänka mig komma tillbaka. Så välarrangerat var det. Men hitintills har jag inte sprungit två maraton i samma Stad. Nu kanske är det dags att klura på vart mitt nästa maraton borde gå. Men kan meddela att i år är året då jag ska genomföra mitt första ultra. 

Ett marathon för skojs skull

Jag har egentligen inte tänkt springa Berlin marathon. Men så av någon slump kom jag in på siten och anmälde mig till lotteriet. Ett antal månader senare fick jag reda på att jag vunnit en plats. Med mitt huvudmål i år, London marathon, fanns det ingen press som det gjort på alla andra marathon jag sprungit.

Jag kom ner till Berlin och började undra så smått hur bansträckningen gick. Bankartan gav mer att önska om vad för områden och platser banan passerar. Men lyckades lista ut att loppet går både i forna öst och västberlin. Starten går vid Budestag och Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Nummerlappsutdelningen var på Berlin Tempelhof. Flygplatsen som var väst-Berlins livlina under tiden då Berlinmuren fanns, idag används  landningsbanan och gräsytorna till rekreationsområde. Flyghallen och hangarerna är i princip lämnade som de var med många skyltar kvar. För att hämta ut nummerlappen var man tvungen att gå längst in genom hela utställningsområdet och sedan var det lång kö. Först för att få ett armband som man var tvungen att ha för att komma in i startområdet och målområdet. Sedan för att hämta nummerlapp och hör och häpna den förbeställda finnisher-tröjan. Till det kom en lätt uppmaning att inte använda tröjan innan söndag eftermiddag. 

 På söndagsmorgonen tog jag s-ban till Friedrichstrasse. En kort promend och löparna kom till startområdet. Där var det otroligt rörigt. Tälten för avdragskläderna låg inte i någon direkt tydlig ordning. Kartorna fanns inte på hemsidan förrän någon vecka innan loppet och fanns inte med i startprogrammet. Angela Merkel hälsade i programmet som för övrigt mest var på tyska (vilket sällan är ett problem för oss som läst tyska i skolan). Lite besviken att den tyska ordningen inte inte där jmf med andra stora marathon-lopp jag gjort. 

  Jag fick starta i sista startled, tror det blev 45 min efter eliten. Även det blev en nyhet för hur långt det var mellan startleden hade jag inte lyckats hitta information om. Så till slut gick startskottet. Jag började lugnt. Efter överbelastningskänningar de tre sista veckorna innan loppet så har det inte blivit mycket löpning de sista veckorna. Ingenting veckan innan. Det senare är inte helt optimalt. Benen kändes sega den första milen. Inte särskilt mycket publik. Det märks att detta är ett lopp där det är tiden och inte maskerad och folkfestlopp. Sedan kvicknade jag till under den andra, innan den sedvanliga svackan runt 26 km. Från den tredje milen är det bara att bita i och göra jobbet. Solen sken och omkring 15 grader, optimalt väder. Publiken som säkerligen tittat på flera ställen och nu samlat sig under sista milen hejade rejält. Vid 40 bestämde jag mig för att öka tempot. 2,2 km har nog aldrig känts så långt. Så dök Brandenburger Tor upp. Vilken känsla att få springa igenom den och veta att banan ändrades 1990 för att loppet skulle ena staden. Bara upploppet kvar och här är det en ljudvall som möter en. Med ett leende, om än ansträngt, sprang jag de sista hundra metrarna in i mål. Så var Berlins 42:a marathon avslutat. Kläduthämtningen fungerade ypperigt och tyspiskt tyskt så bjöds det efter målgång på mer öl (alkoholfri) än vatten.   

 45 000 löpare varav 1062 svenskar var anmälda. Men mest såg jag danskar. Överallt dessa rödvita linnen och flaggor. Trots att det är det lopp utanför Sverige med mest blågula löpare så såg jag inte många svenska flaggor men en del svenska löpare. Tyskan Anna Hahner kom in på 13:e plats.  

 Jag persade. Under ett år har jag kapat 31 min på distansen! Helt otroligt. Hade planerat att hålla 6,15 tempo och gjorde 6,14. De två sista kilometrarna var de två snabbaste, båda under 6 minuter. Får tacka min gamla tränare för det och ”mina” sjukgymnaster för att jag kom till start. Och inte minst Peter Fredriksson (tidigare SRRC) som tipsade om naprapat i Stockholm för att få ordning på mina vader.    

Sammanfattningsvis ett trevligt lopp. Lättsprunget. Inget lopp för den som vill ha festivalkänsla för här är det tiden som gäller. Har en del förbättringspotential trots 42 genomförda lopp för arrangören.