För någon vecka sedan åkte jag med Team Nordic Trail till Serra de Tramuntana för att åter få springa på leder och göra topptur. Det var många år sedan jag var på Mallorca och som de flesta svenskar har väl någon gång sett Sällskapsresan och har en del tankar om hur Mallis turism en gång var. Det kan säkert vara så på turistställena men där var inte vi. Vi bodde i en villa med pool i byn Llubi, där Alex lagade maten varje kväll. Vi mötte främst cyklister i klungor, snabba nerför och sagta uppför de sega serpentinvägarna med bedårande utsikt på toppen. Under bilfärd till byn ser vi många nedfallna träd och räddningstjänst och parkskötare sågade för att skapa framkomlighet och åtgärder för minskad rasrisk.
För den som inte rest med TNT förut så finns det oftast två grupper, en som kör kort tur och en tar en längre tur under dagen. Ibland springer de båda grupperna tillsammans ibland delar vi upp oss och det går således att byta grupp om man vill beroende på vad som dagens tur bjuder på eller hur dagsformen är. De som tar den långa turen springer oftast i högre hastighet, får några hundra höjdmeter mer, kan ha mer teknisk tur eller få fler kilometer i benen.
Dag 1
Med två backpass i benen efter platta maratonet på is blev det en mycket tidig uppstigning för morgonflight till Las Palmas. Vid ankomst blev vi mötta av TNT-ledarna. Vi fyllde två minibussar och styrde mot villan. En snabb lunch och sedan på med löparkläderna för resans första tur. Målet var Castell d’Alaro, som ligger på berget Alaro. Den gamla fästningen har använts av maurerna, katalanerna och kung Jaume I. Under delar av 1800-talet när spanska ockupationen pågick var den ett fäste för rebeller. Idag finns där en restaurang och fin utsikt över större delen av Mallorca. Turen bjuder på omkring 700 höjdmeter och 14 km tur och retur från byn på asfalt och vandringsled.
Dag 2
Dagen började kl 7.15 med yoga för den som ville. Flertalet deltagare valde att närvara första morgonen. Hade redan innan resan bestämt att det åter måste bli en vana med yoga och vad passar det bättre än att starta när jag har instruktör och sällskap? Frukost serverades från kl 7.30 med nybakat bröd och gröt för den som ville ha det. Avfärd kl 8.30 varje dag. Alex hade fått tips om en ny runda som ingen i sällskapet sprungit tidigare. Pollenca säger klockan att stället heter. Vi startade i ett naturreservat, benen kändes oförskämt pigga för att dagen innan gjort fler höjdmeter på en dag än vad jag gjort något annat pass detta år. Det var fina serpentinstigar där vi träffade på en del vandrare. Turen slutade vid en sandstrand där några av oss tog ett bad. Dagen bjöd på fina stränder, en arg getbock, fina vyer och skärsår. Klockan visade närmare 19 km och 900 höjdmeter. Klart den vackraste och roligaste turen under resan.
Dag 3
Under yogan funderade jag över vad som skulle hända under dagen och hur det skulle kännas efteråt. Detta var dagen jag sett mest fram emot och som utlovade äventyr, en topptur på Mallorcas näst högsta topp. Jag som gillar att samla toppar. Den högsta toppen på ön heter Puig Major, mäter 1445 meter över havet men är inom militärt område, så där får inte allmänheten vara. Den näst högsta toppen sägs vara Penyal des Migdia 1356 meter över havet, mellan dessa två toppar går en kamp och där var vi på en topp som är omkring 1398 meter över havet. Den är utmärkt på kartan med antalet höjdmeter men namnet på toppen vi besökte tycks variera på olika kartor och hemsidor. Ibland ges den någon av de två nämnda namnen eller är är en namnlös topp.
Vi klev av vid en vägkant och började sedan jogga uppför serpentinstigar. Snart var vi uppe på en platå och där övertygade jag en deltagare som var höjdrädd att fortsätta. Med erfarenhet av de resor jag gjort hitintills med TNT så har alla toppar varit genomförbara utan nämnvärd kunskap om klättring. Det var stenigt, fanns många små taggbuskar (två veckor senare plockar jag fortfarande bort stickor) och branta stup. Bergarten var härligt strävt så man fick bra grepp. Vi tog oss tillsammans hela gruppen upp på kammen och till toppen. Nedfärden med rullsten, sträva klippor och taggbuskar var knepigare för oss som är lite försiktigare och tog troligen lite längre tid. Några var sprang och trippade med lätta steg ner, andra som jag tog det i lugn takt. Jag är inte höjdrädd men hade ingen som helst lust att ramla ned för något stup eller stuka fötter.
Lite halvtrött, varm och med viss adrenalin i kroppen över vad jag varit med om så skulle vi snabbt vidare till en ravin, Torrent de Pareis vid Escorca och instruktionen var vi skulle vi hoppa mellan stenar. Vi stannade vid en kurva, åt vår medhavda lunch och joggade sedan ner för serpentinstigar. Det var väldigt tråkig väg ner till ravinen, lösa stenar och med vass gräs som skar in i benen. Långa gruppen drog iväg i snabb takt. Men inte gruppen jag var med i. Vi makade oss fram utan att veta vad som skulle vara så häftigt, roligt eller vilken upplevelse det skulle ge. En ravin med höga klippväggar, massor med sten och en del vattenpölar. Kocken stackarn körde runt minibussen och mötte upp oss på exakt rätt ställe. Första knepigare passagen kom. Där satt ett gäng tyskar som inte kom vidare. För den orädde var detta säkert mest spännande för den som inte gillar att hoppa utan att se vart man ska landa var det lite mer utmanande. Därefter följde ytterligare två passager som är lite svårare för de som är kort eller kraftigare. Sedan såg vi ryggtavlan på honom. Jaha vad gör vi nu? Vi i gruppen insåg att genom teamwork så klarar vi resten av ravinen. Det tog sin tid, skymningen närmade sig. Turen slutar vackert med att öppna upp sig till havet. En fin badstrand med fik och en till tunnel till en by och bilparkering. På informationsskyltar från havet sett in i ravinen står det om skyddsåtgärder man bör vidta innan man går in i ravinen (liknande den för att gå ut på fjället). Trötta och frusna kom vi fram till villan med ca 14 km och 1100 höjdmeter i benen. Det blev en snabb dusch och sen middag.
Dag 4
Vaknade med trött kropp, försökte yoga igång den men efter bilfärden höll jag knappt på att ta mig ur minibussen. Stapplade igång benen i en by. Mina ben var sega uppför men det släppte som tur var efter lunch som vi åt i en by där vi mötte den långa gruppen. Vi sprang längs GR 221 Esporles, Banyalbufar och Port des Canonge. Det skulle bli den längsta för min del, 21 km och 800 höjdmeter. Kunde ändå trycka på och spurta sista biten. Vi avslutade med fika på ett café och väntade in den långa gruppen.
GR står för Grande Randonnee vilket är ett vandringsledssystem i Europa och används främst inom franska- och spanskspråkiga länder. GR-lederna är vanligen över 50 km. GR 221 är känd som Ruta de Pedra en Sec eller Torra stenrutten och är över 140 km och sträcker sig över Serra de Tramuntana.
Dag 5
Sista dagen med löpning för denna resa. Några tappra deltagare började även denna morgon med yoga. Benen kändes lyckligtvis inte helt slut men det var ingen vidare fart i dem heller. Vi tog en tur runt och upp på toppen av Puig dels Tossals Verds. En fin utsikt med vattendammar, många bergstoppar och skog. Turen innebar steniga stigar, mer höjdmeter, genom tunnlar och utanför tunnlar med branta stup. Vi fick hoppa över och klättra under många nedfall träd. Det blev 18 km och 1100 höjdmeter. Kvällen avslutades med en extra god middag.
Dag 6 innebar för in del tidig avfärd och lång dags färd mot hemmet, med mellanlandning i Köpenhamn. De andra deltagarna hade kolla smidigare tur till Stockholm. Nåväl det var länge sedan jag var på CPH så ändå ganska kul att vara där. Med flygförsening kostade jag på mig att ta Arlanda express till centralen och tåget hem istället för att vänta in flygbussen. Efter corona går flygbussarna inte särskilt ofta. Riktigt skönt att efter 12 timmars resande bli upphämtad av far vid ankomst i Västerås och bjuden på middag av föräldrarna.
Jag hade denna gång bara vatten med mig under dagsturerna, valde oväntat att använda min gamla camelbackblåsa som rymmer 2 liter. Ett bra val då det gick åt 1,5-2 L per dagstur. Energin för min del var medtagna U bars (2-3 st per dag), någon enstaka gel, croissanter från frukosten och någon banan och ägg. Hade även med salt- och coffein tabletter. Det fungerade bra. Andra valde smågodis, tom choklad, dadlar och gels. U gels fungerade mycket bättre än jag vågat hoppas på. Gel är inte någon favorit då de lätt kladdar ner kläder och utrustning, är ofta på tok för söta och kan ibland få magen ur form, vilket är det sista man vill i detta läge. De som hade choklad tyckte det fungerade för det mesta, trots 23 grader och sol.
Kläder och utrustning var för min del shorts, t-shirt, solglasögon, solskyddsmedel och två par Altra lone peak, löparväst med vattenblåsa. I västen hade jag en vindjacka och i minibussen oftast en t-shirt för att slippa sitta i blöt tröja i omkring 50 minuter på vägen hem.
Allt som allt så här efteråt en mycket trevlig resa och som vanligt trevliga medresenärer. Fick lära känna nya människor och höra deras syn på träning, livet och något där emellan. Vackrast var dag två, dag tre var klart äventyrligast och viss känsla av vad har jag varit med om egentligen. Totalt visar klockan 87 km och 4500 höjdmeter på 5 dagar. Hoppas att kroppen fått en bra träningsstart inför mitt första tilltänkta fjällmaraton senare i år. Mer backträning i benen hade helt klart varit önskvärt men kommer man på två veckor innan avfärd att man kan åka med så får man ta den träning i benen man har. Kroppen var så klart trött efteråt men lyckades ändå vara med på TNT-träningen två dagar efter hemkomst.
Funderar du på att hänga med på en löparresa? Då ska du sluta fundera och istället anmäla dig. Det är sällan något du kommer att ångra.
Anna Hård af Segerstad 