Temat var Revanschen. För sisådär åtta år sedan bröt jag Munkastigen Trail när den vackra biten skulle börja och har sedan dess känt att jag måste komma tillbaka och kliva över mållinjen. Min kompis Hökens favoritlopp.
Jag har inte sprungit längre än 17 km under ett pass denna vår så kändes bra att ta ett lopp som träning för att motivera till ett långpass inför vårens stora lopp. Det blev ingen lätt resa. Väderprognosen gick från sol 10 grader till 0-5 grader och snö. Jag fick med mig min kompis Lena. Med tanke på restid och start bestämde vi oss för att ta tält och åkte dit kvällen innan. Vi slog upp tältet bakom en gran på en massa mossa. Lena som sovit i tält mer än jag de senaste åren somnade på direkten. Själv var jag vaken en hel del, mitt i natten hörde jag steg utanför som kom allt närmare tältet. Jag ropade till och stegen försvann. Somnade och vaknade igen lagom till att det började regna.
På morgonen vaknade vi med snö på tältduken och vi gjorde frukost. Med tankespår att det låg överallt så kändes det extra bra att slippa köra i snöblask med sommardäck. Arrangörerna var på plats och vi fick äta inne i klubbstugan. Kändes skönt även det. De berättade att det finns vildsvin i skogen, vi inser vad som besökt oss under natten. De hade varit där och bökat lite innan vi slog upp tältet.
Vi bytte om och tog bussen till start i Olshammar. Från Verner von Heidensams barndomshem till Laxå ok klubbstuga. Loppet går längs munkastigen, bergslagsleden, genom Tivedens skogar, grusvägar och till sist motionsspår i Laxå.
Starten gick och benen kändes hyggligt pigga efter några dagars vila. Lunkade på i tänkt tempo och koll på pulsen i uppförsbackarna. De första 10 km är de tuffaste backarna. Inte för att backarna tar slut men för att halva höjdmetrarna avverkas då. Jag småsnackade med andra deltagare, snön gjorde stigarna leriga och hala. Även jag gjorde en mindre vurpa.
Kompis Per kom i kapp, och vi tog sällskap fram till första vätskekontrollen. Då fick jag magras och blev tvungen att ta paus. Bet ihop, tog det lugnt i någon kilometer så Lena kom i kapp. Kände att jag kunde öka så kämpade vidare.
Försökte trycka vätska och energi så gått det gick under de 20 km ensam löpning i djupa skogar, längs med sjöar och på åsar. Vackert. Passerade många skyltar med information om olika platsers betydelse och händelser. Distans och höjdmeter verkade inte öka, segt och tungt, kändes som en evighet innan nästa vätskekontroll. Strax innan fick jag rygg på en tjej och kom i kapp vid vätskekontrollen. Som vanligt blev det ett kort stopp. Men det blev till att stanna strax igen och jag fick se henne dra ifrån. Sista delen är bara grusväg svagt uppför och 4 km motionsspår. Mentalt tungt och segt för trötta ben.
Kom i mål. En dusch, bastu för de som hinner och varm mat finns för deltagare efter målgång. Snabbaste kilometern var den sista. Alltid något och bådar bra inför vårens nästa lopp. Lena kom in en 20-25 minuter efter mig.
Sedan tog vi bilen hem. Snön hade smält bort så det gick bra. En del fix med att tvätta kläder och hänga upp fuktig sovsäck innan en lång dags färd mot natt var slut.
Loppet har mycket trevliga funktionärer och fina stigar. Kan rekommenderas. Och vill man inte springa hela sträckan så finns stafett där deltagarna kan fritt kan välja delsträckor och antal löpare 3-5 per lag.
Anna Hård af Segerstad 