Årets stora mål var att klara ett fjällmaraton. Det har jag inte gjort tidigare. Mycket tack vara att de brukar vara tekniska och ha en hel del höjdmeter. Under våren och sommaren har jag tränat på stigar, backar men inte gjort så många långdistanspass. Först värmen sedan regnet tog bort en hel del motivation. Men totalt sett har jag i år fått fler mil i benen än jag fått på flera år. Kontinuitet i träningen. Fick under sen sommaren känning i så väl hälsena som baksida lår så Ultravasan tog jag det försiktigt och likaså under denna lopp.
Denna gång var det hela tjejlöparkompisarna som hängde på. Denna gång även med en ny bekantskap men som övriga kände. Vi fick även sällskap av en syster till en kompis. Inte helt oväntat sprang hon snabbast av oss, vi andra kanske nöjd lite mer av utsikten och loppet.
Jag tog det lugnt uppför första slalombacken, vis efter tidigare ultralopp, så pass lugnt att jag nästan var sist på toppen. Så resten av loppet blev det till att försöka jaga i kapp övriga deltagare. Det gav och andra sidan en del sidoprojekt att tänka på och försöka genomföra. Det var en hel del spångar, solen sken, så de var lyckligtvis torra. Det var en hel del tekniska partier så det där med att försöka springa ikapp kändes bitvis omöjligt. Men jag gnetade på i min ensamhet. Funktionärerna var snälla i andra kontrollen och meddelade att jag hade några strax framför mig och var heller inte sist.
Tuggade så sakteliga kilometer för kilometer. Vid andra passagen för Högfjällshotellet fick jag syn på en kompis och bestämde mig för att försöka hänga på och med förhoppning att springa i kapp. Men då är det ju Högfjällsbacken som ska övervinnas. Tappade som väntat en del. Sedan är det öppet fjäll så i fjärran kunde jag ana fler jag kände. Nu var det dags att försöka ta in. Sakta men säkert knaprade jag in. Arrangörerna hade ställt upp budskap utefter banan. Ibland underfundiga ibland med en hel dos pepp. En teknisk nedförsbacke sög musten i benen men det var bara att kämpa vidare. Banans mest tekniska del kom. Galet att någon kan springa där men så är det så klart. Försökte men var nära att snubbla. Det vara bara att försöka gå med hyggligt tempo. Funktionärerna meddelade att det inte fanns någon repris och peppade på bra vid ena kontrollen.
Först vid Stensjön kommer jag ikapp min kompis och då är tävlingsinstinkten där. Jag märker att jag tar in på de andra jag känner. Så ökar tempot när underlaget nu tillåter det. När så man ska ner för sista backen har jag nästa kompis framför mig och äntligen börjar jag känna att det är min typ av stig. Jag rullar med lätthet nedför backen och om min kompis. Strax innan upploppet ringer jag upp mina föräldrar så de får hänga med in på upploppet och över mållinjen via Facetime. Kul att få dela det med familjen som inte kunde vara på plats.
Anna Hård af Segerstad 