Från TV-soffan till Vasaloppet


Vet inte hur många gånger jag stigit upp, gjort lyxfrukost, haft på Tv:n kl 7.55 för att se Vasaloppsstarten och följt vänner och släktingar via appen. Andra gånger har jag hejat fram brorsan längs med olika vätskekontroller. Eller stått längs med målrakan och klappat för skidåkare som gör sina sista stavtag innan de passerar skylten I Fäders spår – för framtids segrar.

Hur är det att stå i starten i folkhavet och veta att idag ska jag göra 9 mil? Hur är första backen? Hur branta är Risbergsbackarna? Hur jobbiga är Lundbäcksbackarna? Hur är det att ta de där sista stavtagen innan målgång?
Jag är ingen skidåkare. Jag gillar löpning, marathon och traillopp. Åkte skidor fram till gymnasiet men av flera anledningar lade jag av. Sedan började några vänner åka tjejvasan. Jag hängde motvilligt på. Gjorde paus och kom tillbaka. En av tjejerna bestämde sig för att åka hela distansen och gjorde det med bravur. Efter vasaåket 30 förra året under pandemin kom den inte helt oväntade frågan, ska du inte hänga på? Ja som du vet finns det några obesvarade frågor, så varför inte? Tiden är kanske inne nu. Det är Vasaloppet eller inget lopp för min del. Öppet spår är inte det riktiga loppet. Även om det säkerligen är ett bra lopp och är lättare att göra sig själv rättvis utan proppen i första backen. Jag anmälde mig.
Hur förbereder man sig för vasaloppet? Ja det borde vara ganska lätt att hitta information på nätet tänkte jag. Men nej, några bra träningsupplägg fanns inte att hitta. Eller de som finns får man antingen betala en skidtränare flera tusen för eller andra väldigt enkla som ganska lätt hittas ger råd som träna några timmar åt gången. Tack för den Sherlock! Frågade runt bland vänner som åker skidor. Men de ligger på helt andra nivåer och deras träning går inte att jämföra med en nybörjare som inte vill köpa rullskidor.

Lånade ett gäng böcker och läste på om valla. Insåg att den delen lägger jag inte tid på. Dags att köpa skinsskidor. Det finns en uppsjö av olika nivåer. Helt klart värt att läsa på innan du går till en butik. Bästa butikerna finns dock på nätet. Men efter att en vän klickat hem fel skidor köpte jag ett par i en av de lokala butikerna. De är inte vallningsfria. Men ger hyggligt glid och fäste de flesta dagar, om det inte är nysnö eller alltför mycket töväder och de funkar bäst efter en startsträcka på 16 mil. Min plan var att träna på skinsskidor för att slippa vallatiden och köra tävlingarna på riktiga skidor. Det är så jag ännu benämner de olika paren.
I december körde jag igång på snö för första gången för säsongen. En 300 metersslinga. Det gick så där. Springer snabbare än jag åker. Men någonstans ska man börja. Nöter på ett tag de kommande dagarna men stukar foten. Tejpar och försöker åka. Får anpassa åkstilen efter vad foten klarar av. Tejpar den vissa gånger. Försöker lista ut hur mycket och långt långpassen behöver vara för att klara loppet. Någon skriver 10 mil är minimum. Det ter sig naturligt att det är bra att ha åkt mer än loppet i sig. Några säger minst 40 mil. Det känns ouppnåeligt. Gnetar på i all möjliga konstiga väder och underlag. Tar sikte på 20 mil och några långpass över 3 timmar.


Anmäler mig till Engelbrektsloppet 45, pga vädret blir det en slinga på 15 km över tre varv. Körde glidvalla från lokala sportbutiken. Fick skjuts av snälla föräldrar och oväntat hejarop av fd kommunkollega längs spåret. Tyvärr valde arrangörerna att köra Kristinaloppet, Engelbrektsloppet 30 och 45 med starter efter varandra. Det blev trångt och jag hade spår inte ens första varvet. Det blev till att staka. Så länge har jag aldrig stakat. Men det var bara att åka. Körde med löparväst och vätskeblåsa med isolerad slang. Utan den hade jag inte orkat ta mig i mål. Riktigt tungt lopp och det längsta jag åkt på längdskidor. Inför upploppet satte jag ändå in en fartökning. I mål kom en kille fram och berömde mig för spurten. Jag tackade honom likväl funktionärerna i mål. Om vasaloppet har liknande före kommer det bli ett tungt lopp. Men förvånansvärt pigg dagen efter. Men en armbåge började göra ont. Inte så konstigt med tanke på ny teknik och ovanan att staka.
Gick en teknikkurs med Aktivt uteliv. Har gått den en gång tidigare men efter det gjorde jag uppehåll i skidåkningen så den gången hann jag aldrig träna in tekniken efter kursen. Alltid bra med upprepning och tips. En annan deltagare skulle också åka vasaloppet för första gången. Vi hade båda övervägande problem nedför medan övriga deltagare slängde sig ut. Racefox appen som jag köpt tillgång till skrek mest om dålig teknik och alltför höga värden. Gav väldigt få insikter och inte värt pengarna. En sak var rolig med appen, den har ett eget testlopp som hejar fram en på ett riktigt bra sätt. Det gjorde två roliga fartpass. Staktestet har en bra grundtanke men konstsnöspår är sällan raka och utan backar så svårt att få till bra och jämförbara testtillfällen.



Jag försöker testa olika tekniker som att våga åka i nerförsbackar och ha bra teknik uppför. Går klart bättre med skinsskidor som har bra fäste. Inser att jag måste åka lite med vanliga skidorna. Det är ju lite annan teknik. Inser att det är klart bättre glid och det blir lite roligare att åka. Tittar på otaliga youtube-klipp. Finner till slut att Gunde Svans preem-filmer ger bra tips. Stephan på glid är ett program som jag följer och så klart Clara Henrys revanschen med Mattias Svahn. De ger insikt i hur de kämpar, vad och hur de tränar. Jag försöker ligga lite före deras träning och kör en hel del rygg, mage och armträning.

Tjejvasan blir en fin historia
Riktigt fint väder, lite kyligt men aningen sämre glid än året innan. I år har jag valt att valla hos Vasasvahn. På kvällen innan start diskuterar jag teknik med tjejen som verkligen blivit en skidåkare. Hon ger mig tips för stakning. Så jag bestämmer mig för att försöka köra på rätt sätt, med hällyft.
Mina två vänner som är i samma startled och jag var på plats först och fick skidorna i främsta position. Vi går och värmer oss och glömmer lite bort tiden. Inser med 10 minuter kvar att det är dags att springa till starten. Vi hinner precis spänna fast pjäxorna och stoppa in överdragskläderna i påsarna när det är dags för startskottet. Är uppvärmd efter ruschen till start så jag bestämmer mig för att köra på för att inte bli alltför omåkt. Tappar snabbt bort mina vänner. Jag sprintar upp för backar som jag året innan haft bakhalt. Testar stakning med rätt teknik och efter bara några tag får jag in snitseln och får upp farten. Åker efter knappt 15 minuter ikapp startledet innan. Dricker i någon vätskestation. Trycker en energibar per timme. Tappar pappret och backar för att ta upp skräpet. Fångar den och kör vidare. Här ska inte lämnas något skräp. Ser och känner under skidorna gelsförpackningar under vissa sträckor. Riktigt tråkigt. Kör ikapp ytterligare ett startled. Här ligger jag i resterande del av loppet. Minns två backar efter 13 km till 15 km som var riktigt sönderplogade första tjejvasan jag åkte. Det var kaos. Många valde att ta av sig skidorna. Vakter hade flaggor och viftade när man fick åka. Denna gång fanns det spår och jag hann knapp fundera på dem innan de var förbi. Inser att det för första gången på många år som jag tycker det är kul att åka skidor. Kanske var det för att vallningen var bra. Målrakan kommer och jag ökar som vanligt. Åker närmare 20 minuter snabbare än jag själv trodde innan start. Armbågen känns nu även när jag inte tränar så vilar mig i form och försöker köra rehab för foten och armbågarna. Racefox-appen ville ha extra betalt för att ge djupare insikter hur loppet gått. Riktigt dåligt tycker jag när man köpt en prenumeration.



Vasaloppet
Får åter skjuts av föräldrarna. Brorsan tipsar om boende som vi bokar. Kommer upp på lördagen, hämtar ut nummerlappar och lämnar in skidorna för vallning. Vi bor i sovsalar 3 km från starten. Äter middag med en av de äldsta veteranernas fru. Trevligt samtal. Sedan är de dags att krypa till kojas. Jag lyckas förvånansvärt nog få flera timmars sömn trots över 20 personer i samma sal där flera snarkar. Frukosten öppnar kl 3.30 och startfållan kl 5.00. Bussen till start skulle anlända kl 6.00. Så där bestämmer jag mig för att gå till starten utan att hitta men tänker att det inte kan vara så svårt. Har ingen pannlampa eller reflexväst men det får gå ändå. Stjärnorna lyser. Hinner ikapp ett annat gäng som också går så får haka på med deras lampor. Folk hetsar och springer trots att klockan är omkring 4.30 och ingen startfålla har öppnats. Denna gång valde jag Ottssons valla. Så går och hämtar skidorna och lägger dem i startfållan strax efter att den öppnat. Jag får en hyggligt bra plats och memorerar vart jag står trots avsaknad av spår i sista startled. Ser att andra varit påhittiga, några har markerat sina skidor med blinkade lampor, andra med plastpåsar. Jag lämnar övernattningsväska som jag burit med mig till lastbilarna. Tar på mig pjäxorna, i den tidiga och kyliga morgonen spänner jag åt dem lite fel. Sedan är det bara att försöka fördriva tid. Det är kallt. Klart kallare än vad de -7 grader de tidigare sagt. En del säger att det nog är dubbelt så kallt. Hittar en brasa jag kan värma mig vid. Det är påtagligt tyst. Planerar in ett toabesök så att jag inte ska missa starten. Kön tar omkring 40 minuter. Blir nedkyld och fryser. Försöker springa mig varm men det går inte. Går in startfållan och genomför två officiella uppvärmningar. Tv-sändningen är i gång. Drar av mig överdragskläderna lite för tidigt. I högtalarna säger de då till att inte ta av sig så tidigt. Det är mindre än 10 minuter till start. Vinden blåser rakt igenom skidkläderna. Drar på mig överdragskläderna. Det hjälper inte. Gör allt jag kan för att få upp värme. Mindre än fem minuter till start så nu är det dags. Tänker det här loppet behöver man bara göra en gång i livet. Noterar att personen precis framför mig med den blinkande lampan inte syns till. En kvinna går runt bland spåren och skriker att hon inte vet var sina skidor är…

Startskottet går men längst bak dröjer det någon minut innan något händer. Händerna är frusna. Folk hetsar och ska om. När jag kommer fram strax efter startlinjen ligger det stavspetsar och stavar. Ser ut som ett slagfält. Och vi är fler som undrar vad som egentligen hänt. Första backen närmar sig och jag hamnar allt längre ut. Det är tvärstopp men folk ska om, knuffas och kliver på andras skidor. En åskådare berättar att till och med skidor har brutits av. Nu skakar jag av sköld. En herre ska om mig det är kanske 15 cm mellan mig och en gran. Jodå han lyckades trycka sig emellan. Kommer uppför den värsta branten som man ser på TV. Det många inte tänker på att backen fortsätter i 3 kilometer. Kampen att trycka sig förbi fortsätter hela tiden. En kvinna vill om mig men hejdar sig och frågar hur lång är backen? Jag svarar och hon lugnar ner sig. Det flödar på. De tre kilometrarna tar över 60 minuter för mig. Ändå tyckte jag att jag rörde mig framåt till skillnad från en del andra.


Därefter släpper det och man kan åka skidor. Men hetsen, de dåliga omkörningarna och glåporden mellan åkare som vill fram till de som åker lite saktare fortsätter till mil 4. Sedan börjar nog en del bli lite trötta. Det är tyst i spåren, några åker i par och tyvärr gärna i bredd och de pratar med varandra.
Solen skiner över myrarna, de långa raderna av skidåkare syns bakåt och framåt och tar inte slut. Det är svårt att njuta för man vet att det är så långt kvar. Spåren blir sladdriga. Det går inte att staka för alla runt omkring mig diagonalar och jag är inte tillräckligt bra för att kunna lägga energi på att köra om. Det är en blandning av startled. Det dominerande är nog trots allt två startled före mig. Jag kör om veteraner som får starta i startled 5. Strax innan risbergsbackarna kör jag om Clara och Mattias Svahn. Jag följs åt av en kille i guldkläder och en annan man som känns bekant, kan inte komma på vem det är. Backarna i sig är inte så farliga men folk ramlar, och då är det svårt att väja för det är skidåkare i alla spår. I andra backar är spåren bortplogade och snövallar gör att folk ramlar. Så även jag. Åskådare fotograferar. I en av nedförsbackarna är det totalstopp och kaos. Flaggvakter viftar med röda flaggor. Folk är arga för stoppet. Hetsiga herrar kör in i damer som bromsar. Många herrar plockar av sig skidorna och går ner, andra springer sedan är det kö att få på sig skidorna och glida vidare. Jag har snövallar under skidorna. Det är bara att gilla läget och anpassa sig. Ger i alla fall bra fäste i uppförsbackarna. Men klart sämre glid i nedförsbackarna.

I Evertsberg står mina föräldrar med pannkakor och choklad. Jag är slut men kan ju inte bryta bara för att det är tråkigt… Gott med riktig mat efter några energibars. Som vanligt under maraton tar jag korta stopp. Det är bara att kämpa på. Kör om Mattias Svahn som äter semla och vill kränga på andra en semla. Sedan kör de om mig för i Lundbäcksbackarna kör jag åter om Tv-teamet med Mattias och Clara som får många hejarop. Killen som är följeslagare till guldkillen får en förklaring. Åskådarna ropar Heja Stephan. Jag gnetar på, det är nedför i lagom nivå. Energin kommer tillbaka och kroppen återhämtar sig.

I Oxberg hör jag mitt namn. Mina föräldrar stå även där. Kul! Jag nu är det ju bara tjejvasan kvar. Denna sträcka kan jag ju även om den kan upplevas annorlunda när man är trött. De obefintliga spåren gör att tempot saktas ned. Överlag tycks skidåkare vara dåliga på att byta spår för det är ofta då som de ramlar eller åker in i andra skidåkare. Spårmaskinen har varit ute så för plötsligt finns det spår i nedförsbackarna för att sedan vara ospårat. När det är knappt en mil kvar så kommer en spårmaskin och tempot kan åter höjas. Det är bara att hänga på. I sista backen efter Mora skidstadion har åskådare satt upp marschaller och skyltar som hejar fram Clara, Stephan och Aron Andersson.

När sista kilometrarna kommer inser jag att jag är inte alls slut som jag trodde jag skulle vara. Jag försöker öka men det är som sagt svårt med veteraner som gör en fantastisk insats men flera kör i ett lägre tempo än många som står i startleden efter dem. På upploppet trycker jag som vanligt på och helt otroligt ser jag en vän från Mora som hejar på. Jag höjer armarna vid målportalen och så är jag i mål. Det har inte blivit mörkt än och jag har åkt nästan två timmar snabbare än jag hade som målsättning. Brorsan är där och tar emot mig i mål.


Är det dyrt att åka längdskidor? Ja det är en materialsport med ständigt nya kostnadsnivåer. Vilken roll i vasaloppsveckan är roligast? Det är helt klart roligare att stå och heja på i spåret än att fightas i det. Jag har dock inte varit funktionär, men har varit det i andra lopp och det kan vara kul men slitigt. Varför är det sådan kamp i spåret? För att alla vill i mål men allt kan gå fel. Många har investerat tusentalskronor i utrustning, för många slitit i dåliga konstsnöspår och försakat andra saker och sedan kan allt avgöras av temperaturen för dagen, dålig mage, felvallning eller att någon kör in i en och en stav eller skida går av. Hur många mil fick jag ihop? Det blev 40 mil innan Vasaloppet. Hur kändes kroppen dagen efter? Helt ok. Armbågen tog två veckor sedan var den helt ok. Om jag skulle göra om det? Kanske.

%d bloggare gillar detta: