Ett udda maraton

Det finns olika typer av löpare. De liksom Forest Gump bara kan få igång sig själva och springa tills tiden eller vägen tar slut. Utan varken mening eller mål.

För dem tycks löpning vara så lätt. Ingen brist på energi eller vilja. Bara monotont arbete. För oss andra som emellanåt får slita rejält mentalt, energimässigt eller fysiskt är ett 6-timmars ett udda lopp. Där målgången inte kan anas i horisonten utan via klockan.

If Start har arrangerat en del udda lopp, som marathon uppe på vattentornet i Örebro. En bana på 91 meter. Det är helt uteslutet att jag skulle göra. Var är upplevelsen av naturen eller stadens gator ? Men efter den härliga gemenskapen i 144 timmar i Skrapan så kanske kanske en 6-timmarslopp skulle kunna komma på fråga någon gång. När min kompis tyckte att en spontananmälan till ett maraton är en bra idé och avsaknad av långpass i benen inte är en ursäkt så hängde jag på. Loppet gick i Mariebergs galleria med en varvbana på 343 meter. Så där udda att jag inte hann eller har koll på vad som vore lämpliga varvtider.

Kände till min förvåning igen några deltagare. Startskottet gick 19.30 och gpsklockan gick inte alls. Ingen signal så hur snabbt jag sprang hade jag ingen aning om. Distansen på skärmen vid varvningen gick trögt. Det behövdes tre varv för att ta sig en kilometer. 123 varv för ett maraton. Luften och värmen i gallerian var påtaglig. Men skönt att slippa kämpa mot snö, regn och blåsten på vägen till Örebro. Klinkergolvet var obarmhärtigt oförlåtande mot kroppen. Redan efter 30 minuter vid första tilltänkta vätskepåfyllning kändes magen. Drack lite för mycket då luften i gallerian kändes torr. Nästa halvtimme kröp fram. Hur ska det här gå? Fick börja gå ett varv, springa några och så gå ett. Kvällen är lång och träningen inför alltför kort.

Två timmar. Magen känns. Energin så där. Det är bara att nöta på. Orkar inte riktigt ta bilder, mobilen krånglar.

Det mesta känns för sött. Gelén. Sportdrycken. Drack vatten och tog salttabletter. Någon klunk tailwind. Vid halvmaraton bestämde jag mig för att äta en bars. Det gav energi men gav lång och trist eftersmak. Rådet att inte äta något nytt eller ny smak stämde tyvärr även denna gång. En liten bit banan gjorde ingen skillnad. Räddaren i nöden under loppet blev istället Ahlgrens saltlakrisbilar som arrangören stod för. Även det nytt men åh så gott. Började fältet tunnas ut? Ja kanske. Vid tre timmar skulle ca 9 personer gå i mål. Det var märkbart fler som passade på att kliva av. Stämningen lättade lite. Men vi andra lunkade på. Hejade lite på varandra. Pratade med några något varv. Nya ospelade spellistan höll mig igång, ibland fick den mig att höja tempot.

Fyra timmar. Förstår ni? Två sega timmar kvar av detta malande. Vilka butiker finns i gallerian. H&M minns jag och McDonald’s men vi behövde hålla koll på alla pelare, skärmar, blomlådor, en trappa, andra löpare och kurvor. Så butikerna fanns där. Och de där butikerna vars larm gick med jämna mellanrum. Och belysningen som slocknade. Och varvskärmen ville inte heller vara med. Arrangören kämpade på. Lyckades få med mig en energidryck tar en klunk och springer ett varv. Tar en klunk till och ett varv. Tredje klunken börjar jag känna mig piggare. Även denna dryck är oprövad. Men kroppen vaknar trots att klockan är runt midnatt.

Vet inte hur många gånger jag blev varvad. Vilket varv var jag själv på? Hur många var det kvar? Något att fundera på. Här någonstans börjar jag fokusera på att klara målet, att komma över maratondistansen. Skulle jag klara det? Vilket tempo behöver jag hålla? Benen började bli stela. Fick stanna och stretcha. En timme kvar. Stämningen lättar i gallerian. Hejarop från åskådare och medlöpare. Dags för ett försök till tempoökning. Jo jag lyckades. Kändes skönt men kroppen är trött. Efter maraton tog ett kort stopp och fyllde på med vätska. På det igen. Hinner två varv till. Skottet går. Stopp. Mätningen startar. Är nöjd med nattens insats. Får en medalj, klart den mista för så lång insats. Känns bra att ha gjort detta men det lär bli sista gången. Varvbanor är för monotont för min del. Men nu har jag i alla fall provat. Aldrig har säsongspremiär varit så tidig och med så lång distans. Tittar på resultatlistan. Hittar mig själv som 4:e dam i motionsklass. Helt otroligt. Var länge sedan jag var i de trakterna i resultatet. Dessutom otränad.

Efter målgång men innan medaljer

Känner mig fysiskt trött men ändock hyggligt pigg. Vi packar ihop får i mig en macka och risifrutti. Bra att ha fast föda i magen på vägen hem. I säng efter fyra på morgonen. En kropp som inte riktigt kan vila.

%d bloggare gillar detta: