World marathon majors – six star finisher

Efter att ha sprungit Stockholm marathon 2009 frågade de flesta om jag sprungit New York maraton. En idé groddes att en dag springa den. Men jag var less på maraton, det var ju så lånt. Så det dröjde några år innan jag anmälde mig till nästa.Efter några skador tyckte min sjukgymnast att jag borde springa lopp utomlands och uppleva saker istället för att fokusera på tider. 2012 fick jag en plats till New York och åkte till den stora staden, som tyvärr var en sargad stad efter orkanen Sandy. Loppet ställdes naturligtvis in. Skulle inte ha varit roligt att springa när staden många av stadens invånare hade förstörda hem och ingen tillgång till el och vatten. Jag reste med SRRC.

Jag valde att springa året därpå. Den rätta känslan för mig fanns inte riktigt där, efter det som hänt året innan. Även om det var fantastisk att upptäcka New Yorks fem olika stadsdelar. Bäst minns jag ändå smurfbyn innan start, poliserna som stod i rad och hejade på en innan startlinjen och den tunga promenaden efter målgång till ombyteskläderna. Så jobbigt och kallt men en påse trailmix och nya kläder innan promenaden till hotellet så undrade jag när ska jag springa mitt nästa maraton. Det året kom Tokyo med på de sex stora maraton i världen. Nu frågade de flesta, har du sprungit Boston marathon? Och i min stilla undran undrade jag om de som frågar vet att man måste kvala in på en tid som typ 10% av löparna klarar.

Nu kände jag att nästa måste bli ett lopp jag vill springa, det blev London marathon. Även denna resa med SRRC. En liten grupp och där jag fick med mina föräldrar och moster som hejaklack. Jag upplevde startområdet som litet men det kanske var för att det duggregnade och jag fick snabbt plats i ett tält. En engelsk tjej i startfållan undrade vad jag skulle springa på och vi insåg att vi ville hålla samma tempo. Så vi sprang ihop så långt vi kände det känns bra. Vi föll snabbt in i samma takt och fick publikens jubel då vi båda hade namnen på tröjorna. Vi kämpade på och hjälpte varandra när den andra fick en svacka. På Tower bridge var fylld av publik som hejade och det var underbart. Längs Themsen med Big Ben i sikte ökade jag tempot och spurtade i mål. Vi möttes upp efter målgång. Så kul. Detta var också Paula Radcliffes sista marathon. Detta lopp är ett av mina favoritlopp.

Av bara farten samma år vann jag på lotto en startplats till Berlin. Så här bokade jag hostel och flyg själv. Vandrarhemmet visade sig ha buffé för löpare kvällen innan och specialfrukost på tävlingsdagen. Det var lätt att hitta till starten med alla löpare som också skulle dit. En platt bana där jag gjorde personbästa. Solen sken och målområdet var trevligt med många som hängde kvar i parken.

En dag hade jag tråkigt och anmälde mig till utlottningen till Chicago och några veckor senare fick jag besked om att jag blev antagen. Jag var småskadad under träningsperioden och visste att detta lopp skulle jag inte springa så snabbt. Jag valde att spexa den första halvan och blev sedan riktigt trött och fick uppbåda stor energi för att ta mig i mål. Ett mycket trevligt lopp som går periodvis kantas av skyskrapor. Ett stort målområde som man gärna stannade kvar i.

Nu började jag inse att jag klarat fyra av de sex. I London fick jag reda på att det går att få startplats även för icke Good for age löpare. Men hur får jag startplats till de återstående? Det tog sedan 1,5 år till att jag anmälde mig till att jag kom till Tokyo med fd SRRC. En härlig liten grupp svenskar som reste dit utan guide för att det var billigare. Men det gick bra ändå. Eftersom det var tävling och uppehåll så valde jag att springa utan handskar. Jag frös om händerna hela loppet. Det var en lättköptare bana än Berlin och en bana som går som i en stjärna där man möter löpare eftersom man springer damma gata fram och tillbaka. Här var känslan mest att bara göra loppet. Tyvärr utan alltför mycket träning i benen så även här utan att fundera på att springa snabbt.

Jag lyckades till slut få en plats till Boston genom Springtime! Men vilken press att genomföra det jag påbörjat. Oväder som inledde min majors-resa skulle också spela ett spratt denna sista gång. Sämsta vädret på 30 år och en av de värsta i loppets 122-åriga historia. Det var bara att klä på sig och åka till startlinjen. Jag klädde mig efter vädret, det fanns aldrig en tanke på att bryta, jag skulle krypa i mål om det skulle ha behövts. Och ja jag hörde om en kille som kollapsade på banan av hypotermi och blev förd till sjukhus. När han kvicknade till skrev han ut sig från sjukhuset sprang tillbaka där han blev avplockad och sprang sedan omkring 15km in i mål. Det här var en 2:40 löpare. Bland de 23 elitlöpare som bröt fanns Galen Rupp och Shalane Flanagan. Jag kom i mål och lyfte näven i luften vid målgång. Så underbart att få komma i mål och veta att jag har klarat detta projekt som kraft mycket planering, träning och väntan.

Så vad kommer här näst? Jag ska försöka ta mig i mål på ett ultra maratonlopp. Har ju sprungit distansen men inte fått medalj.

Annonser

3 reaktioner på ”World marathon majors – six star finisher

  1. Alice

    Gud så häftigt! Skulle vilja springa ett marathon utomlands jag också någon gång, rekommenderar du att man åker med typ PWT eller springtime då eller att det funkar fint att fixa resan själv? 🙂

  2. Hej Det funkar fint att fixa själv men det är ju så klart mer jobb. Det kan vara lättare att få startplats om man åker med PWT eller Springtime vid större lopp. Men ordnar man själv kan man hitta pärlor till lopp som de ännu inte plockat upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s