Race report – Boston marathon 2018

För en marathonlöpare finns det ett lopp du förväntas springa någon gång i livet, Boston maraton. Det är en dröm, uttalat eller outtalat för de flesta. Till detta lopp måste man kvala in, men tiderna är satta så bara 10% av löparna ska klara det. Vilket gör det extra åtråvärt att klara. Det har inte jag gjort och lär nog aldrig göra, för jag jobbar på tok för mycket. Men vi tar det från början. För resan till Boston är en stor del av upplevelsen. Alla har sin berättelse. Få har en lätt väg. Min resa till Boston
Efter att jag klarat mitt första marathon frågade ”alla” om jag sprungit Boston. För mig blev det senare en outtalad vision, även om drömtiden för ett marathon suttit på kylskåpet sedan 2012. Men jag springer ett marathon som inte i närheten av en tid för en löpare med ambition att kvala. Jag springer marathon för att träna och må bra för det behöver jag ett mål som jag behöver kämpa för. Att springa marathon gör man inte otränad. Så visionen tycktes inte kunna bli av.

När jag sprang New York marathon fick jag reda på att det går att få plats till Boston utan att kvala. Men att få tillgång till en sådan plats och tid att åka på loppet fanns inte förrän 2017 då gjorde jag ett försök och fick en plats sju månader innan loppet.

I min vision hade jag byggt upp en bild att jag skulle vara jättebra tränad om den dagen skulle komma men så kom livet emellan. Jag såg i alla fall till att vara hel. Vid jul började jag öka träningen, hann med tre långpass innan Tokyo och efter det behövde jag återhämtning. Lagom till att jag borde hinna med några tuffa långpass och backpass var det vabruari och influensatider. Livrädd för att missa loppet har jag i sedvanlig marathonnoja undvikit alla som kunde vara förkylda. Jag klarade mig undan influensa men blev lite hängig och långpass var otänkbart.

Med en specialgjord Sverigetröja i bagaget, var vi 20-talet svenskar och norrmän som klev på planet i Köpenhamn. Ett trevligt gäng. Där det visade sig att nästan halva gänget var blivande six star finisher.

En del av historien
Boston är det äldsta årligen återkommande maratonlopp i världen. Det var här som Roberta Gibb gömde sig i buskarna 1966 och klev på banan efter startskottet. Hon anses vara den första kvinna att inofficiellt klara ett maraton. Hon gjorde det tre gånger. Katherine Switzer blev den första kvinnan med nummerlapp att genomföra loppet 1967. Men hon var skriven som K Switzer och hade bulkiga kläder på sig men redan vid 4-5km insåg arrangören att det var en kvinna som sprang där loppgeneralen försökte knuffa henne av banan. Som ett sätt att minska startfältet infördes 1970 kvalificeringstid med maxtiden 4 timmar.  Till slut, 1972 fick kvinnor för första gången officiellt starta och den första kvinnan blev Nina Kuscsik.

Expon
Mässan låg vid vattnet och först fick man gå till andra våningen och hämta nummerlappen. Sedan ner till expon för t-shirt och båset för abbot marathon majors. Adidas som är huvudsponsor för kläder hade så klart den största mässytan och där kunde man köpa den klassiska Boston-jackan. Jag gick runt i timmar denna gång. Fick även återkomma dagen efter för att byta några plagg. Anmärkningsvärt få andra lopp som gjorde reklam för sig.

Vädret och klädval
Till en början såg det ut att kunna bli ok väder 12 grader och mulet. Men ju närmare den stora dagen desto värre blev väderprognosen. Ihållande regn, regnskurar, motvind, 4 grader och till sist risk för åska. Det skulle bli värsta vädret på 30 år för loppdagen. Över 2700 bröt, däribland 20-talet elitlöpare och de flesta på grund av hypotermi.

Den stora frågan inför loppet blev därför vilka kläder ska man välja? Jag hade planerat kjol och t-shirt. Nu valde jag långa tights och kjolen. T-shirt, underställströja modell tjockare, tjockare vindjacka och Sverigetröjan längst ut för att få åskådarna att heja på mig. Kris för att skydda ansikte och huvud samt handskar för att inte frysa om händerna. Inför mitt tionde marathon har jag övergivit min trotjänare Asics GT-2000 till förmån för ett par lättare Brooks. En chansning då jag inte hunnit springa längre än åtta kilometer i dem.

IMG_1785Starten
Till starten kan tar sig de flesta med arrangörens skolbussar som avgår i närheten av mållinjen. Här får man också lämna eventuell klädpåse med överdragskläder att ta på sig efter målgång.

Vi gick gemensamt till bussarna i ösregnet men i de olika köerna och tappade jag bort mina reskamrater. Samtidigt som starten gick för eliten och startade vår buss turen till Hopkins. Resan tog nog närmare en timme. Väl framme ösregnade det och man kom till två öppna fält där ett startled precis blev kallade till starten. Jag gick mot fält nummer två. Det låg kläder, skor, överdragsplast och skräp som folk tappat överallt på marken. En tjej bredvid mig undrar vart jag är på väg. Ingen aning svarade jag i ösregnet för tälten var proppfulla av löpare som sökte skydd. Hon bad mig gå med henne mot toaletterna. En smart sak att göra innan start så jag hängde på. Innan toaletterna var det en lervälling och vattentäkt gräsmatta. Skorna blev leriga och blöta. Tjejen från Texas hade hittat en till löpare. Chandru från Bangalore och de två ramlade i leran. Vi tre kunde inte annat än skratta åt situationen, frusna och blöta försökte vi hålla oss torra under ett vindböjt paraply. De ropade upp vårt startled. Jag åt en energikaka. Vi bytte sedan skor och gick mot starten 1,6 kilometer bort. Väl vid starten fanns ingen grupp att invänta, det var fri start. Jag behövde ta av mig överdragskläder och tappade bort de två snälla medlöparna. Inser att min nya spellista inte var nedladdad i telefonen så fick ta en gammal kortare spellista.

Banan
Det är en ganska smal väg som går via åtta byar in till storstaden. Större delen av banan går upp eller ned. Första delen går nedåt, senare kommer de berömda Newton hills fyra backar som avslutas med ökända Heartbreak hill. Man springer vidare och tar i slutet höger in på Hereford och vänster in på Boylston Street.

Loppet
Nu var det jag och 42 km på en landsväg till Boston. Jag startade lugnt och försökte hitta mitt tempo. Efter 3 km tog jag av mig platsöverdraget. Det visar sig att jag gjorde första milen på 59 minuter. Det fanns oändliga idéer på hur medlöpare valt att försöka skydda sig mot att bli blöt. Andra valde trots kylan att springa i korta stort och t-shirt.

Trots vädret var det många Bostonbor som stod ute och frös och hejade på löparna. De var otroligt. De hejade fram mig då jag tydligt visade var jag var i från och det inte skymdes av plast. Jag gjorde några high five till några barn. Måste erkänna att stora delar av loppet är lite luddigt. Med kepsen på och periodvis stirrande i backen för att inte få regn och motvinden i ansiktet hördes publikens hejarop vid passering i bycentrumen. Och regnet smattrande. Kilometer efter kilometer passerade. Det var backar, upp och ned. Halvmaran passerades. Vid Wellesley college trodde jag att den beryktade ljudvallen skulle utebli men så plötsligt stod massor med tjejer och gallskrek. De höll upp plakat med Kiss me på. Det var helt galet och svårt att beskriva känslan men det fick mig att le. Jag åt clif blocks, Clif gel och drack vatten. Några magknip gjorde att jag inte kunde trycka på som jag brukar men den sedvanliga dippen runt 24-25 km kom aldrig. Här kände jag mig istället väldigt stark. Så kom de berömda Newton hills. Periodvis kändes det som att jag sprang och sprang men inte kom någon vart. Jag kom inte till Boston för att gå eller inte göra mitt för dagens bästa så det var bara att sätta en fot framför den andra. Backarna kändes ändå mycket lättare än vad ryktet om dem gör gällande. Heartbreak hill var definitivt inte värst. När den var slut så fanns en jättestor portal som löd the heartbreak is over.

På grund av vädret så syntes Citgo-skylten inte förrän jag i princip passerade den. Publiken ökade i antal och det var dags att öka tempot inför upploppet. Det senare var ovanligt nog fylld med plastöverdag så här gällde fullt fokus att inte fastna i något och lyfta fötterna. På Boylston street lyckades jag i alla fall avsluta starkt med bra tempoökning. Då ko känslan jag har klarat det! Jag har sprungit Boston Marathon.     IMG_1787

Den efterlängtade medaljen fick vi efter målgång. Eftersom detta var mitt sjätte lopp i world marathon majors fick jag hämta ut en ytterligare medalj. Men den ”resa” kommer i ett annat inlägg.

Foliefilten från arrangören var tjock och med luva. Riktigt skön att få på sig. Överdragskläderna var det ingen mening att ta på sig i ösregnet. Det var bara att försöka stappla de 15 minuternas promenad tillbaka till hotellet.

Alla resenärer från Sverige och Norge med Springtime klarade loppet. Kanske för att vi alla hade förstånd att klä oss efter väder.

Annonser

En reaktion på ”Race report – Boston marathon 2018

  1. Pingback: World marathon majors – six star finisher 2018 – Anna Hård af Segerstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s