Race report – Tokyo marathon 2018

Tokyo marathon är ett ungt lopp som skapades 2007 och blev en av six majors 2013. I år var det 36 000 startade varav 47 av dem var svenskar. Jag har funderat över att springa detta lopp i något år men inte riktigt kommit på hur jag skulle ta mig dit. Jag anmälde mig via PWT travels (de jag tidigare åkt med till London). Man fick boka sin egen flygbiljett och det fungerade bra. Vi var totalt sex personer i gruppen, varav 5 skulle springa.

Träning inför loppet
Loppet går rätt tidigt för oss från Norden med tanke på vintern. Jag började egentligen min träning av lite olika anledningar först vid nyår. I januari stukade jag dessutom foten. Men det var bara att kämpa på. Fyra extra kilon bantades bort. Inte helt optimalt att gå ned i vikt samtidigt som man ska öka träningsmängd men samtidigt kändes det nödvändigt att vara i form inför loppet. Det blev en del parerande mellan olika virus som gått influensan, förkylningar och vabuari. Förkylningsnojan har varit konstant men jag klarade mig så långt. Jag fick till tre långpass i benen innan jag satte mig på planet. Det borde räcka för att ta sig runt. Fick med omständigheterna sikta in mig på att ta det som ett bättre långpass. Detta maraton är trots allt inte huvudmålet för säsongen. Någonstans skavde känslan av att jag bara ville få loppet gjort. Läste några tidigare race report och det gav tyvärr ingen positiv känsla, mycket kritik och småbittra recensioner. Det är rätt udda saker som står i runner handbook, tex att loppet ställs in om det blir en ballistik missilattack, jordbävning över 5 på japanska seismikskalan eller annan storskalig olycka. Inga pengar betalas tillbaka.

Ankomst
Resan dit gick bra för mig. Sämre var det för en medresenär som tappade så vän resevän som bagage men båda lyckades anlända dagen efter. Tokyo är en stor stad till ytan, höghus nästan så långt ögat når, där StorTokyo har omkring 36 miljoner invånare och många som pendlar in varje dag. Det var bara att försöka anpassa sig till att man inte kan språket och att det inte är mat man är van vid. Som tur var har jag varit i Tokyo tidigare så jag visste vad som väntade. I år hade våren inte kommit till Tokyo så det var runt nollan på natten och max tio grader på dagen. En del blåst och råkallt. Mössa och vantar var att föredra. Jag bestämde mig på flyget att sova ca 6 timmar på så sätt var jag hyggligt pigg och kunde hålla mig vaken tills kvällen och mota jetlaggen.

Expon
Tokyo Big sight håller Expon. Det är en annorlunda och gigantisk byggnad. Vi bestämde att det var bäst att åka till expon direkt efter att vi checkat in på hotellet. Ett jättestort och trevlig hotell. Vi bodde nära expon, bara fyra stationer ifrån. Säkerhetskontroll vid ankomst och så fick man registrera sig med foto, som bekräftelse fick man ett armband som inte fick tas av förrän efter målgång. Utan armband inget lopp. Den innehöll ett chip som de scannnade av vid ingången till marathonområdet. Ljudvolymen i expon var otroligt hög och intensiv. Försäljare ropade ut sina varor. Vi tog oss sakta igenom hela området. Jag brukar annars hämta nummerlapp, köpa det jag behöver och sedan dra därifrån. Det tar mycket energi att gå igenom en hel expo. Vi hittade till slut årets kläder för loppet. Jag köpte en tröja men inget mer. Det var unisexmodell och jag kunde köpa storlek small (japanerna brukar annars ha mycket små storlekar och hade garderat med L i t-shirten man får från arrangören).

Friendly run
För första gången var jag anmäld till friendly run. Det går dagen innan och var på 4 km. Kändes som en god idé att få väcka benen efter den långa resan. De andra i sällskapet, som sprungit liknande lopp tidigare, hade tagit med sig Sverigetröjor och vikingamössor. Det gav stor uppståndelse, många fototillfällen och applåder. Själv fick jag låna en vindjacka, då vi bestämde att vi inte skulle lämna in några överdragskläder. 4000 personer var anmälda till loppet. Det var kallt men jag testade att springa i t-shirt för att se om det skulle vara lämpligt på söndagen, då det skulle vara ännu kallare. Vi joggade igenom loppet som gick i en park 2 km åt ett håll sedan vända och springa samma väg tillbaka. På vägen tillbaka var kön in till expon gigantiskt lång, så rätt beslut att hämta nummerlapp tidigare under veckan.

Marathonbanan
Den första 5 kilometrarna går nedför och resten av banan är platt med några höjningar för bropassager. Banan går 10km rakt fram och sedan springer man som i en trestjärna där man vänder och springer tillbaka samma gata man kom i från. På så sätt möter man löpare under större delen av loppet. Starten går i Shinjuku vid Tokyo Metropolitan Government buildning. Banan var omgjord för i år. Man passerar en del kända områden som Asakusa Kaminarimon gate, ser Tokyo skytree, Tomioka Hachimangu Shrine, Nimbashe, Tokyo station, Ginza,  Tokyo Tower och målgång sker vid Imperial Palace och överdragskläderna hämtas för min del i bortre delen av Hibiya park.

Tokyo Marathon 2018
Sov hygglig bra med uppstigning strax efter 5 på morgonen. Inga som helst problem att gå upp. Frukosten serverades kl 6.00 och bussen gick kl 6.45. Vi gick igenom säkerhetskontrollen och bestämde att gå till toakön på en gång. Det fanns många bajamajor men köerna ringlade sig långa och det tog lång tid. Vi lämnade våra överdragskläder och gick mot startfållan. Folk gick åt alla håll. Inte så uppstyrt flöde som det brukar vara annars. Det fanns få toaletter vid startfållan. Mitt resesällskap ställde sig i kö för att de skulle behöva gå när de kom fram. Jag fick stå ensam och vänta, det är småkyligt. Startfållan fylldes på och de gick rykten om att fållan stängde när den var full så vi gick in och det var trångt. Jag väljer att ha på mig trekvartstights, långärmat och en t-shirt över och en bandana som jag till början har på huvudet sedan runt halsen.

Några presentationer av elitfältet hördes från högtalare och kort därefter gick startskottet. Sedan var vi i väg. Det tog 8 minuter för mig att ta mig fram till startlinjen. Då när jag såg startlinjen så kom de första positiva tankarna. Nu är jag här och får uppleva detta. Vilket privilegium att få resa till andra sidan av jorden och göra det jag gillar att springa. Jag började jogga. Jag blev omsprungen. Första km gick planenligt. Den första 5 kilometrarna går nedför, så det är lättsprunget och jag var beredd på att det kunde gå snabbare än planerat. Det är fullt med åskådare men japanerna är tysta. Höghus kantar större delen av banan. Andra km sa min klocka 45 sek snabbare än tänkt. Jag tog det lugnt och det var bara att flyta på. När klockan fortfarande visade 45 sek snabbare vid km 12 drog jag ned lite på tempot. Km markeringarna stämde nu inte med min klocka, den visade 1,5 km mer så jag började undra om tempot verkligen stämde. Så nu bestämde jag mig för att köra på känns. Inte ta ut mig men inte hålla igen heller. Jag möter ledaren och de som jagar, ledarkvinnan och ett större bileskort för det som visar sig vara den japanska eliten. Där någonstans inser jag att jag behöver leta upp en toa.  Jag springer några km och letar ett bra ställe, det är kö vid varje bajamaja men jag har inget val. Till slut så är det bara att kliva åt sidan och ställa sig i en kö. Det tar 11 minuter. Tur att jag inte jagar en tid. Men nu är jag kall igen. Stela ben och kalla händer. Jag blir aldrig varm efter detta.

Jag har koll på första vändningen vid 15 km, det flyter på och broarna känns inte så jobbiga. Andra vändningen sker strax innan halva loppet gått och det är bra.

Vid 23-24 km börjar den stukade foten att kännas men det är bara att fortsätta. Händerna är nu så stela att jag har svårigheter att ta fram clif blocken ur fickan. Jag tog även med en energibar så jag behövde inte testa någon matkontroll. Jag drack vatten vid de flesta stationer men hoppade över en del. Skyltarna var inte helt lätta att se och skyltningen är något de kunde ha gjort bättre. Ser också de sista löparna, bussarna som plockar upp de som bryter eller som inte klarar reptiden och sist kommer sopmaskinen.

Vid 30 km var det bara att härda ut. Äter upp hela barsen. En mil kvar tills det var dags att öka. Jag försöker höja tempot lite ändå redan nu, inser att jag innehar koll när vändningen är, där jag trodde vändpunkten var, var det långt kvar. Jag börjar springa om folk. Missar vändningen med 1km och den känns lång men insåg också att med detta så är sträckan kvar till mål kortare än jag trott. Med lite förnyad energi härdar jag ut, baksida lår känns. Hoppas bara att de inte ska krampa. Skyltningen är märklig, med några hundra meters skillnad står det samma distans kvar till mål. Sista två km försöker jag öka och springer om fler. Jag gör några high five med barn och vuxna. Japanarna ropar mest på dem de känner, de ropar däremot ofta Someone! someone. De visar sig att de vill att man gör high five. Börjar man high fiva en person så får man snabbt fler händer i luften. Få västerlänningar är åskådare men ett par danskar ropar till mig. Jag hejar fram en löpande norrman. Ser ett gäng indier som funderar på att heja men ser min svenska flagga på tröjan och muttrar besviket Sweden? Sweden…  Det är inte mycket underhållning längs banan och flera av dem är så långt in att de inte syns tydligt och känns nästan som de är där för åskådarna.

En skarp kurva och sedan ser jag den mindre imponerande mållinjen, de ser nämligen ut som markeringarna för turning point. Jag korsar den och tänker nu är det över. Jag klarade det. Kroppen känns ok. Nu är jag beredd på det som ska komma. Den långa vägen till ombyteskläderna. Det är nog hundra meter till innan man får en 33 cl vattenflaska, sedan gå en bra bit för en banan, ytterligare hundra meter till finisher handduken, ytterligare en bit för foliefilt, ytterligare en bit tills medaljen räcks över, sedan en bra bit till överdragskläderna. Där vägrar jag gå 200 meter för att byta om så det gör jag bland alla andra i parken. En bit promenad till så erbjöd de gratis akupunktur. Jag går dit och får plåster med nålar i vaderna av en trevlig japanska. De får sitta tills det är dags för dusch. Till slut är det dags att gå till bussen, ytterligare några hundra meter. Kommer fram och bussen är full, får vänta 40 minuter innan nästa buss är fullsatt och turen tillbaka till hotellet börjar. Det tar också runt 40 minuter.

Det blev en snabb dusch, skönt bad och sedan var de dags att byta om inför Runners after party. Jag har inte varit på dem tidigare så det var hög tid att åka på en.

After party
Det gick buss till festen som var på ett annat hotell tror jag eller konferensanläggning. Oklart var i staden för det stod inte på biljetten. Här bjöds det på vin och öl, fin mingelmat och underhållning. Samurajuppvisning, geishor som dansade och saképrovning med mera. De som fått sin six star fick gå upp på scen och bli fotograferade. Vid 21 var det dags att ta bussen tillbaka till hotellet. Somnade ovanligt gott.

Slutord
Vaknade till av att jag var lite orolig men förstod inte varför. Det blev åter en tidig uppstigning för att påbörja den långa resan hem. Vid frukosten berättade mitt ressällskapet att det varit en jordbävning 5 komma någonting men inne i Tokyo var den 2 någonting. Resan gick bra fram tills att jag klev på planet i Helsingfors där blev vi sittande två timmar innan start pga snökaos i Stockholm, bagaget kom sent och jag missade därför anslutande buss. Blev 1,5 timme på Arlanda. Väl hemma fick jag en god middag av mina föräldrar.

Det är inget lopp jag behöver göra igen men jag är otroligt glad över att jag gjort Tokyo marathon och fått uppleva så mycket. Preliminärt har jag gått i mål någonstans i mitten av de som kom i mål. Hade elva svenskar och lite mer än 4000 kvinnor efter mig. Officiellt resultat kommer först i mitten av mars.

Annons