Keb

Ända sedan jag bestämde mig för att bestiga Kilimanjaro, och fick kommentaren du kanske borde bestiga Keb först, så har Sveriges högsta berg varit i mina tankar. Visst borde jag bestiga den. Men med vem? Och varför? Kan ju inte bestiga ett berg bara för att några tycker det. Kilimanjaro gick bra, men Kebnekaise är något helt annat där det ombytliga vädret kan vara en avgörande faktor att nå toppen och få se utsikten därifrån.   

När vi var ett gäng tjejer som firade att vi just gjort Tjejvasan tillsammans i slutet av februari så visste jag svaret på frågorna. Efter ett par glas slängde jag ut frågan. Marianne svarade snabbt ja. Malin och Lenita var inte heller sena. Flera tyckte det var en toppenidé men några saker kom emellan som det kan göra. Som den mest erfarna av oss blev jag utsedd till expeditionsledare. Jag nämnde idén för Terese och hon svarade ja och bokade rum på fjällstationen så att vi var igång. Skönt att få dela de praktiska besluten med någon. Även om jag är en van obetald reseledare så är det lite mer pyssel med att åka till fjälls. Vilka prylar beshövs inkl obligatoriskt utrustning för fjällen? Har alla rätt utrustning för dem? Har alla bra mat och energi med sig? Och har alla tränat tillräckligt mentalt och fysiskt för uppgiften? Att nå toppen är bara halva vägen.

Med en höjdrädd person i sällskapet så var östra leden inget alternativ. Skulle västra leden ändå vara för jobbig? Hur reagerar personen om det blir för mycket? Skulle vädret vara med oss? Veckan innan hade det varit så varmt och soligt att många fått problem med att hålla rätt vätskebalans. Prognoserna såg inte jättebra ut för oss, dis och regn.

Vi kom från olika delar av landet och hade olika färdsätt till Kiruna kunde redan börjat på bättre sätt. På flygbussen till Arland får Terese ett sms att flighten är inställd så började resan inte på bästa sätt. Nästa flight imorgon. Hjärnan och telefonen går varm. Nästan framme kommer ett nytt sms tekniskt fel har gjort att ett felaktigt sms gått ut. Men nu är flighten försenad. En resenär i gänget sitter på ett försenat tåg. Vi checkar in ryggsäckarna via specialbagage. Vandringsstavarna får vi ta som handbagage. Väl uppe i Kiruna så är det åskväder och då vill de inte landa.  Vi hamnar i cirkulation. Bussen till Nikkaloukta väntar inte. Så när vi till slut landar får vi ta taxi i sju mil. Ovanligt långt för oss från södra Sverige. Vi kollar helikopterpriset då linjetrafiken kan vara slut och för sent att vandra. Vi hinner dock i tid för linjepris och träffar på vår femte deltagare. Den ca 22 km långa sträckan tog 6 min. Vi får en fräsch stuga. Och packar om inför toppbestigningen. De lovar dis men inget regn.

En tidig morgon. Solen skiner. Jag vill att vi ska komma iväg. En lång dag väntar, då vi räknat med att det kommer att ta oss 14 timmar att gå de 20 kilometrarna och ta 1800 höjdmeter. Vi går enligt leden. Men den lyckas avvika utan att vi noterade det. Så efter ett tag är det dags att ta fram kartan. Vi har gått parallellt med leden. Så några höjdmeter senare är vi på rätt spår. Vi möter kanadensare, engelsmän och några svenskar. En trevlig scoutkår från Stockholm är också där. De har delat upp sig i två grupper de som ska bestiga Keb och de som valt en annan topp.

Sista vattnet fyller vi på vid 4,5 km. En för mig jobbig stigning senare gör  vi en check av vädret. Nu säger det regn vid 14-tiden. Jag manar på gruppen. Vill nå fram innan molnen drar in. Här någonstans får vi ta ett av de två jobbigaste beslut man får ta på ett fjäll, att alla inte följer med till toppen. Men att lämna någon ensam är inte ett alternativ för mig. Så en följer med scouterna till den andra toppen. Det visar sig vara ett roligt äventyr. Det andra jobbiga beslutet man kan behöva ta är att vända om och ta toppen en annan gång.

Vi andra tar oss över Vierranvarri 1700 meter över havet och sedan ner till Kaffedalen 1500 möh. Här tar många en fika inför att gå till toppstugan 1900 möh som är nästa delmål. Väl där fixar vi lunch. Höjdmetermässigt är det då ca 200 höjdmeter kvar. Av vandrare vi möter får vi höra att det vandringsmässigt är ca 40 min kvar. Till slut ser vi toppen. Den skiner i solen. Många väljer att ta med stegjärn men STF personalen på fjällstationen sa att jag kunde lämna mina kvar (de behövs stora delarna av året). Jag är först upp av gruppen på 2099 möh. Tar ett par bilder, gratulerar andra vandrare som vi träffat på för deras bedrift. Den höjdrädde når toppen, vi tar en bild och sedan hjälper jag henne ner. Det är flera vandrare som tycker toppen är rätt otäck.

Vi tar en fika och molnen kommer, sikten försvinner och snart kommer regndropparna. Vi vandrar sakta nedför. Det är minst 7 timmar kvar på berget. Vi tar flera pauser. Vattnet i bäckarna som vi får vada i forsar lite mer nu än på vägen upp. Jag börjar slappna av och tröttheten kommer men vi har ett antal timmar kvar. Vi ser att det ösregnar vid stationen men vi klarar oss från det värsta. 14 timmar och 20 min efter att vi lämnat stationen når vi vår stuga. Lenita ser pigg och lagar mat. En kall öl senare är vi rätt nöjda. Flera vandrare idag har inte nått toppen. Fler har fått göra flera toppförsök. Men vi klarade det tillsammans på vårt första försök.

Jag är så stolt över vännen som lyckades vinna över sin höjdrädsla och bestiga Sveriges högsta topp. Jag är otroligt glad att vi fem gjorde denna resa. Tack. Hoppas vi kommer iväg på fler resor.

Annonser

En reaktion på ”Keb

  1. Pingback: Träningsåret 2016 – Anna Hård af Segerstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s