Silverleden på 1 dag

Så här en vecka och en dag efter så är det dags att sätta ord på min senaste tävling. Men först en kort bakgrund.

Har ju tänkt en helt del på det här med traillöpning och ultramaraton. Så trots två asfaltsmaror inplanerade under året så är det dags att testa trail och ultradistanser. Sagt och gjort så råkar jag bli ledare för Team Nordic Trail. Varför ta den lätta vägen? Hitintills har den uppgiften gått bra och är grymt kul.

Gjorde mitt första försök på ultra på munkastigen. Fick bryta, huvudet och benen var inte med mig efter Paris.

Så spanade in nästa alternativ. Fann Silverleden. Trodde det vara nära och bra men visar sig ligga i Hällefors utanför Grythyttan. Verkade vara ett bra ultra för nybörjare då loppet är etappindelad från 7,1 km till 64 km. Där man kan gå i mål vid varje vätskestation som finns var 7-10:e kilometer och då få skjuts tillbaka till start/mål-området. Otrolig service och trevliga funktionärer. Mat och dryck på vätskestationerna och möjlighet till drop-bag vid valfri vätskestation. 

En annan miss var det där med höjdmetrar, veckan innan insåg jag att loppet har 1400höjdmeter. Jag som aldrig deltagit i ett lopp där denna term är med. Nåväl det var sista chansen innan årets ultra. Bra träning och testa vad som funkar för mig i form av matintag, utrustning och att vara ute så pass länge. Äter knappt något under ett vanligt maraton. Målet för dagen är att springa längre än 15 km (det längsta jag sprungit trail tidigare), klara marathon, klara en ultradistans och om allt känns ok så klart komma i mål. 

Så med uppstigning 4.30 for vi till Hällefors. I omklädningsrummet blev det diskussion om klädval. Det skulle regna. Blev långärmad tröja, tights, keps, kompression för vader (ger skydd för benen) och Salomon S-lab wings. Med ömmande hälsenor så ger de bra balans mellan grepp och svikt. (Jmf s-lab sense ultra). Starten går kl 8.00 och jag tar det lugnt. Regnet kommer in. Ganska så snart är jag själv på stigen och förblir det nästa hela loppet även om jag träffar på några vid vätskestationerna. Kan någon gång ana några längre fram. För att döva ensamheten blev det musik i öronen. 

Foto: Maria Frisk. Kostar tydligen på mig ett leende under förberedelserna.

Får höra vid en vätskestation att några blivit bitna av jordgetingar. Glad över att jag undgått detta springer jag vidare. 

Det känns bra i 20 km, sedan kom en massa backar, som tar lång tid att återhämta sig ifrån. Men det är bara att gneta vidare. Vid maraton är jag glad att jag kommit så långt. Har drop-bag vid vätskestation 5.

Kommer dit och har då gått om/blivit omsprungen ett antal gånger av två killar. Vi kämpar vidare. De springer snabbare men tar pauser. Jag försöker ta korta pauser vid vätskestationerna och sedan vara i konstant rörelse. 

Foto: Maria Frisk.
Vid station 6 är jag nära att ge upp men killarna och funktionärer övertalar mig att ta en etapp till. Det går tungt. Klockan dör och därmed har jag ingen koll på hur långt det kan vara till nästa station. Telefonen tycks ha dött. Känns som jag är sist. Vid station 7 känns det motigt. Resesällskapet väntar. Ska jag låta dem vänta 2-3 timmar till? Hur ska jag må nästa vecka när det är Almedalen? Är det sunt att pusha när hälsenorna innan loppet gör ont vid beröring? Nej. Jag väljer att bryta. Träffar på Anneli som bröt tillsammans med mig på Munkastigen, hon ser målinriktad ut och drar vidare. Så även ena av killarna. Den andra går i mål med mig.

Har fått frågor om vad jag åt. Tog en vitargo energibar, clif block och åt en snickers. Vid vätskestationerna tog jag saltgurka, sportdryck och på ett ställe varmkorv. I ryggan hade jag bla vatten, en regnjacka, och tejp. Magen kändes ovanligt bra. Regnet störde mig inte och regnjackan behövde jag aldrig.

Får skjuts in och känner mig ändå nöjd med dagen. Känslan att jag kunnat komma i mål, klarat flera av mina delmål, men inte riskera något inför huvudmålet detta år. Känns allt bra nästa år så kommer jag tillbaka. Väl hemma ser jag att  av över 50 startande damer gick jag i mitt mål som 16:e dam (14 damer tog hela leden och en klev i mål etappen efter mig). Blev till slut 52,2 km och 1000 höjdmeter för min del. Otroligt glad och stolt över Patrizia vinnare och Kerstin Queen of the hill är från Västerås. 

Tack för bra arrangemang. 

Så här veckan efteråt vet jag att Almedalen hade varit otroligt jobbig om jag sprungit i mål. Att gå över milen per dag, stå och lyssna på föredrag och tal är riktigt jobbigt för slitna knän och fötter. Visbys kullerstenar och backar känns i fötter och lår. Klarade det efter besök hos apotek. Men Almedalen är ett annat kapitel.