Studiebesök på soptippen

Svenskarna är bland de bästa på att källsortera sitt hushållsavfall. Ibland har jag undrat vad händer med det som samlas in. Idag blev det så dags att med egna ögon se en del av hanteringen. Allt görs nämligen inte i Västerås. Kan konstatera att det fraktas mycket inhemska sopor till olika platser i Sverige.  

Det är Vafabmiljö som tar hand om bla västeråsarnas sopor. De var tidiga och bland de bästa i landet. 

Papper och wellpapp sorteras, packas och fraktas till annan ort för att göra nytt papper. En process som tills nytt papper är ute på tre veckor. 
Förorenat jord tvättas och används till bla att täcka över deponin. 

Farligt avfall sorteras, packas och fraktas till fabriken utanför Kumla. 

En del brännbart går till förbränning i värmekraftverket. 

Det som komposteras går till att göra biogas till bilar och ca 140 VL-bussar. 

Metall klipps i bitar och fraktas till företag som kan smälta ned det och göra ny metall. 

Det blev fler timmar med intressanta diskussioner och insikter om hur vi kan bli bättre på att minska avfallet, nedskräpning och källsortera soporna. Tack för besöket. 

Annonser

Ett marathon för skojs skull

Jag har egentligen inte tänkt springa Berlin marathon. Men så av någon slump kom jag in på siten och anmälde mig till lotteriet. Ett antal månader senare fick jag reda på att jag vunnit en plats. Med mitt huvudmål i år, London marathon, fanns det ingen press som det gjort på alla andra marathon jag sprungit.

Jag kom ner till Berlin och började undra så smått hur bansträckningen gick. Bankartan gav mer att önska om vad för områden och platser banan passerar. Men lyckades lista ut att loppet går både i forna öst och västberlin. Starten går vid Budestag och Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Nummerlappsutdelningen var på Berlin Tempelhof. Flygplatsen som var väst-Berlins livlina under tiden då Berlinmuren fanns, idag används  landningsbanan och gräsytorna till rekreationsområde. Flyghallen och hangarerna är i princip lämnade som de var med många skyltar kvar. För att hämta ut nummerlappen var man tvungen att gå längst in genom hela utställningsområdet och sedan var det lång kö. Först för att få ett armband som man var tvungen att ha för att komma in i startområdet och målområdet. Sedan för att hämta nummerlapp och hör och häpna den förbeställda finnisher-tröjan. Till det kom en lätt uppmaning att inte använda tröjan innan söndag eftermiddag. 

 På söndagsmorgonen tog jag s-ban till Friedrichstrasse. En kort promend och löparna kom till startområdet. Där var det otroligt rörigt. Tälten för avdragskläderna låg inte i någon direkt tydlig ordning. Kartorna fanns inte på hemsidan förrän någon vecka innan loppet och fanns inte med i startprogrammet. Angela Merkel hälsade i programmet som för övrigt mest var på tyska (vilket sällan är ett problem för oss som läst tyska i skolan). Lite besviken att den tyska ordningen inte inte där jmf med andra stora marathon-lopp jag gjort. 

  Jag fick starta i sista startled, tror det blev 45 min efter eliten. Även det blev en nyhet för hur långt det var mellan startleden hade jag inte lyckats hitta information om. Så till slut gick startskottet. Jag började lugnt. Efter överbelastningskänningar de tre sista veckorna innan loppet så har det inte blivit mycket löpning de sista veckorna. Ingenting veckan innan. Det senare är inte helt optimalt. Benen kändes sega den första milen. Inte särskilt mycket publik. Det märks att detta är ett lopp där det är tiden och inte maskerad och folkfestlopp. Sedan kvicknade jag till under den andra, innan den sedvanliga svackan runt 26 km. Från den tredje milen är det bara att bita i och göra jobbet. Solen sken och omkring 15 grader, optimalt väder. Publiken som säkerligen tittat på flera ställen och nu samlat sig under sista milen hejade rejält. Vid 40 bestämde jag mig för att öka tempot. 2,2 km har nog aldrig känts så långt. Så dök Brandenburger Tor upp. Vilken känsla att få springa igenom den och veta att banan ändrades 1990 för att loppet skulle ena staden. Bara upploppet kvar och här är det en ljudvall som möter en. Med ett leende, om än ansträngt, sprang jag de sista hundra metrarna in i mål. Så var Berlins 42:a marathon avslutat. Kläduthämtningen fungerade ypperigt och tyspiskt tyskt så bjöds det efter målgång på mer öl (alkoholfri) än vatten.   

 45 000 löpare varav 1062 svenskar var anmälda. Men mest såg jag danskar. Överallt dessa rödvita linnen och flaggor. Trots att det är det lopp utanför Sverige med mest blågula löpare så såg jag inte många svenska flaggor men en del svenska löpare. Tyskan Anna Hahner kom in på 13:e plats.  

 Jag persade. Under ett år har jag kapat 31 min på distansen! Helt otroligt. Hade planerat att hålla 6,15 tempo och gjorde 6,14. De två sista kilometrarna var de två snabbaste, båda under 6 minuter. Får tacka min gamla tränare för det och ”mina” sjukgymnaster för att jag kom till start. Och inte minst Peter Fredriksson (tidigare SRRC) som tipsade om naprapat i Stockholm för att få ordning på mina vader.    

Sammanfattningsvis ett trevligt lopp. Lättsprunget. Inget lopp för den som vill ha festivalkänsla för här är det tiden som gäller. Har en del förbättringspotential trots 42 genomförda lopp för arrangören.